Fornlämningarnas Landskap I Kulturmiljövårdens Politiska Ekonomi

Oleh Elisabeth Rudebeck

6,2 MB 8 tayangan 0 unduhan
 
Bagikan artikel

Transkrip Fornlämningarnas Landskap I Kulturmiljövårdens Politiska Ekonomi

Landskapet, förflutenheten och samtiden – uppsatser om bevarandets dilemman Rapport tillkommen inom projektet ”Det förflutna som samtida resurs – det odelade kulturlandskapets konsekvenser” Projektet är finansierat av Riksantikvarieämbetet och genomfört vid Institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi, Lunds universitet, i samarbete med Malmö kulturmiljö och Jönköpings läns museum. Redaktörer: Tomas Germundsson & Carl-Johan Sanglert Institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi, Lunds universitet Författare: Tomas Germundsson, professor i kulturgeografi vid Lunds universitet. Projektansvarig. Björn Nilsson, fil. dr i arkeologi, under projekttiden verksam vid Malmö kulturmiljö, numera vid Södertörns Högskola. Mats Riddersporre, fil. dr i kulturgeografi, chef för kulturmiljöenheten vid länsstyrelsen i Skåne län. Elisabeth Rudebeck, fil. dr i arkeologi, under projekttiden verksam vid Malmö kulturmiljö, numera på Sydsvensk Arkeologi AB. Carl-Johan Sanglert, fil. mag. i geografi, doktorand vid Institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi, Lunds universitet. Projektet är del av C-J Sanglerts avhandlingsarbete. Ådel Vestbö-Franzén, fil. dr i kulturgeografi, verksam vid Jönköpings läns museum © 2010 Författarna och Institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi, Lunds universitet. Rapporter och notiser 171 Institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi, Lunds universitet Sölvegatan 12, 223 62 Lund ISBN: 978-91-979006-0-7 Tryck: Media-Tryck, Lund 2010 Omslagsbild: Bronsåldershögen Bonhög i Hammarlövs socken i Skåne Innehåll Det förflutna som samtida resurs – det odelade kulturlandskapets konsekvenser: bakgrund och inledning Tomas Germundsson & Carl-Johan Sanglert Fornlämningarnas landskap i kulturmiljövårdens politiska ekonomi Elisabeth Rudebeck Några vackra stenar i en påse - Vad gör vi med riksintressena i landskapskonventionens tidevarv? Med speciell inriktning på Jönköpings län. Ådel V. Franzén Kulturmiljövårdens intressen – I och II: Tre exempel från Skåne Mats Riddersporre Tusenåriga dagsländor: uppdragsarkeologiska platser som resurser i exploateringslandskapet Björn Nilsson Avgränsningens konsekvenser Carl Johan Sanglert 5 19 61 97 125 133 Fornlämningarnas landskap i kulturmiljövårdens politiska ekonomi Elisabeth Rudebeck Malmö Kulturmiljö Inledning Det övergripande syftet med projektet Det förflutna som samtida resurs – det odelade kulturlandskapets konsekvenser är att undersöka hur administrativa åtgärder för att skydda och bevara kulturlandskapets värden och sammanhang påverkar platser och landskap, och i förlängningen därmed också människors uppfattning av historien i landskapet (Germundsson & Sanglert 2005). Denna artikel har sitt ursprung i den del av projektet som går under beteckningen Fornlämningarnas landskap. Avsikten är att ur ett arkeologiskt perspektiv kritiskt reflektera kring skydd och bevarande, markexploatering, fornlämningsbegreppet, landskapsvärden och uppfattningar om det förflutna. Utgångspunkten för diskussionen är framför allt erfarenheterna från de senaste 30-40 årens arkeologiska undersökningar i Malmöområdet. Artikeln är uppbyggd kring tre teman. Det första är förhållandet mellan bevarande, skydd och arkeologi och det moderna samhällets behov av mark för byggnation. Malmö utgör här ett exempel, men den lokala situationen ses också ur ett globalt, europeiskt, nationellt och regionalt perspektiv. Det andra temat handlar om några centrala begrepp inom kulturmiljövården och om hur innebörden i dessa har förändrats som en följd av arkeologiska undersökningar och arkeologins teoriutveckling under de senaste 30-40 åren. Här berörs också hur uppdragsarkeologins organisation kan påverka synen på vad som är relevant kunskap och därmed också synen på det förflutna. Det tredje temat behandlar samhälleliga direktiv avseende landskapsvärden. I diverse regionala och kommunala dokument avgränsas områden med olika landskapsvärden i Södra Sallerupområdet, ett högexploaterat och komplext fornlämningsområde, och tillika riksintresseområde för kulturmiljön, i den östra delen av Malmö kommun. Vilka värden förmedlas hur påverkar sådana dokument människors uppfattningar om det avlägsna förflutna och historien i landskapet? Avslutningsvis återknyter jag till projektets huvudsyfte och diskuterar de administrativa åtgärderna, begreppen, organisationen och värderingarna och hur de kan tänkas påverka människors uppfattning av historien i landskapet. För att understryka att kulturmiljövården är en politisk, dvs. ideologiskt baserad, verksamhet har jag valt begreppet ”politisk ekonomi” i artikelns rubrik, i linje med följande definition av begreppet: ”the study of how a country – the public’s household – is managed or governed, taking into account both political and economic factors” (EBO, ”political economy”). Att kulturmiljövården är en politisk ekonomi ska således här förstås som att den är en ideologiskt baserad hushållning med resursen fornlämningar. 19 Malmös tillväxt och arkeologi ur olika perspektiv Merparten av de arkeologiska undersökningarna i Sverige sker i dag i samband med att storstäderna expanderar och knyts samman med nya eller utbyggda kommunikationsleder. Storstädernas tillväxt och markbehov är ett led i en mer generell trend i den industrialiserade världen. Markexploatering, kulturmiljövård och arkeologi i Malmöområdet under de senaste decennierna och i framtiden kan därför inte förstås isolerat, utan bör sättas i relation till den globala urbaniseringsprocessen. Globalt Under 1900-talet växte stadsbefolkningen på jorden från 220 miljoner till 2,8 miljarder (2 800 miljoner). Förenta Nationerna räknar med att städer i utvecklingsländerna år 2030 kommer att hysa ca 80 % av stadsborna på jorden. I motsats mot vad man skulle kunna tro har takten i städernas tillväxt (räknat i invånarantal) minskat i alla världsdelar sedan mitten av 1960-talet, inte minst i Europa. Samtidigt har städernas absoluta storlek (räknat i invånarantal) fortsatt att öka. En annan trend är att ytan som upptas av stadsbebyggelse ökar snabbare än stadsbefolkningen. Mellan 2000 och 2030 räknar man med att världens stadsbefolkning kommer att öka med 72 %, medan bebyggda områden i städer större än 100 000 invånare kommer att öka med 175 %. Behovet av mark för byggnation kommer således att vara stort. Ovanstående uppgifter är hämtade ur en rapport från FN:s befolkningsfond, UNFPA (United Nations Populations Fund), om den urbana tillväxten på jorden. Rapporten inleds på följande sätt: ”In 2008, the world reaches an invisible but momentous milestone: For the first time in history, more than half its human population, 3.3 billion people, will be living in urban areas. By 2030, this is expected to swell to almost 5 billion” (UNFPA State of World Population 2007:8). Siffror och prognoser av detta slag ger, trots att de är förankrade i en gedigen empiri, en svindlade och overklig känsla. De är svårfattbara både till omfattning och konsekvenser. Rapporten tar huvudsakligen upp problem i anslutning till den ökande urbaniseringen i utvecklingsländerna och konstaterar att en stor del av den nya stadsbefolkningen kommer att vara fattig. Dessa människors framtid, liksom utvecklingsländernas och mänsklighetens framtid i stort, kommer till stor del att bero på vilka beslut som tas i dag för att förbereda för denna tillväxt av städer och stadsbefolkning. Trots att industriländerna har betydligt mindre befolkning än utvecklingsländerna växer städer om mer än 100 000 invånare i industriländerna ytmässigt snabbare än samma typ av städer i utvecklingsländerna. Bland annat förbättrade kommunikationer gör att stadstillväxten blir alltmer markkrävande (ibid.:8, 45ff.). Människor vill bo ”på landet”, men ändå nära staden, och det är tiden och priset för transporter snarare än avståndet som räknas. Denna process där städer tillväxer genom utspridd bebyggelse, som hänger samman med ökade möjligheter till pendling, kallas suburbanisering (NE: ”suburbanisering”). Processen åskådliggörs i ett lokalt sammanhang på en karta över Malmöområdet där dagens bebyggda områden, vägar, järnvägar, planerade järnvägar och medeltida byar och utbredningen av den medeltida staden har projicerats på 20 Häradskartan från 1912 (fig. 1). Flera byar har redan uppgått i staden och områden vid kusten, Bunkeflostrand och Klagshamn, samt byarna Tygelsjö, Käglinge, Toarp och Oxie har varit och är föremål för den markkrävande bostadsbebyggelsen. Fig. 1. Malmöområdet med bebyggda områden, vägnät, järnvägar (grön linje), pågående och planerade järnvägar (blå streckad linje) samt medeltida bytomter och den medeltida staden (cerise) projicerade på Häradskartan från 1912. Röd linje = kommungränsen. I UNFPA:s rapport kritiseras denna allt mer markkrävande bostadsbyggnation. Man menar att ”density is potentially useful. With world population at 6.7 billion people in 2007 and growing at over 75 million a year, demographic concentration gives sustainability a better chance. The protection of rural ecosystems ultimately requires that population be concentrated in non-primary sector activities and densely populated areas” (UNFPA State of World Population 2007:46). I dagens stadsplanering är hållbar utveckling ett honnörsord och i ett globalt perspektiv uppnås det alltså bättre genom en förtätning av städerna än genom utbredningen av villaområden i deras utkanter. Aktuell kulturgeografisk forskning visar dock att det är ekonomiska faktorer som styr stadsplaneringen, inte minst i 21 sydvästra Skåne där kommunerna vill tjäna på det ekonomiska uppsvinget i regionen som bl.a. byggandet av Öresundsbron givit upphov till (LUM, nr. 3, 2008). Att sälja mark till köpstarka exploatörer ger kommunerna intäkter och kraven på miljöhänsyn och hållbarhet får stå tillbaka. På grund av dagens stadsplanering kommer biltrafiken i sydvästra Skåne att öka kraftigt och tillsammans med den ökande segregeringen i storstäderna, framför allt i Malmö, riskerar man ”en social och ekologisk kollaps i hela regionen på sikt” (ibid.:15). För att motverka denna dystra utveckling förordas en mer övergripande regional planering och samverkan, istället för konkurrens, mellan kommunerna. Hur förhåller sig dessa processer och scenarier till arkeologin? I Sverige, liksom i många andra länder, är städernas tillväxt en förutsättning för den arkeologiska arbetsmarknaden och därmed också för utbildningen av arkeologer, åtminstone i de antal som varit aktuella under senare decennier. Kulturminneslagstiftningen varierar mellan, och ibland även inom, länderna i Europa (t.ex. Horn 2003), men den medför vanligen att arkeologiska undersökningar görs i samband med markexploatering. Denna arkeologi, som utgör huvuddelen av den arkeologiska arbetsmarknaden, är således intimt kopplad till den, ur hållbarhetssynpunkt, negativa utveckling som utgörs av stadsbebyggelsens utbredning, vanligen på produktiv åkermark. Om den mer hållbara stadstillväxten får ett genomslag, och förtätningen av städerna blir vanligare, kommer det att leda till att behovet av arkeologer minskar och därmed minskar också behovet av utbildning i arkeologi, åtminstone i dess nuvarande form. Sambanden mellan hållbar ekologisk och social utveckling, kulturminneslagstiftningens strävan att bevara och arkeologins arbetsmarknad, utbildning, förmedling och forskning dras här till sin spets och olika intressen kan kollidera, även inom en och samma institution och person. Hur olika kulturmiljövårdande och arkeologiska instanser i Sverige och runt om i Europa kommer att agera i denna sak i framtiden är oklart. Sverige I Sverige är den arkeologi som är knuten till kulturmiljövården, och som mestadels går under beteckningen uppdragsarkeologi, direkt avhängig lagstiftningen. Fornlämningar är skyddade enligt Lag om kulturminnen mm. (SFS 1988:950), vanligen kallad KML (förkortning för Kulturminneslagen), och borttagandet av dem är ett undantag från lagen om skydd. Borttagandet är villkorat, vilket innebär att länsstyrelsen avgör vilka insatser i form av dokumentation och undersökning som ska ske, och bekostas av markexploatören, innan marken kan tas i anspråk för byggnation. Eftersom beslut om arkeologiska uppdrag är myndighetsutövning tillämpas inte lagen om offentlig upphandling. I dag råder istället ett s.k. upphandlingsliknande förfarande. Det innebär att olika aktörer – statliga, kommunala, stiftelseägda och privata – kan konkurrera om de uppdrag som länsstyrelsen, i enlighet med Riksantikvarieämbetets verkställighetsföreskrifter, beslutar om och beställer (Hasselmo 2004). Vid uppdragsarkeologiska undersökningar ”räddas” fornlämningar genom att man dokumenterar och gräver ut dem. I dag upprättas undersökningsplaner inför under22 sökningarna. Dessa planer är ofta omfattande dokument, som innefattar beskrivningar av fornlämningssituationen, forskningsläget, de valda prioriteringarna, metoderna, arbetsinsatserna och tidsåtgången samt kostnadsberäkningar, kvalitetssäkring, uppföljning och publikationsplan. De är i realiteten också förstörelseplaner eftersom prioriteringarna innebär att vissa lämningar inte kommer att dokumenteras och undersökas innan de försvinner för alltid. Oundvikligen är räddandet selektivt och avhängigt flera faktorer, bl.a. den kunskapssyn som ansvariga myndigheter omfattar och vilka kostnader som anses skäliga, men också de olika uppdragstagarnas kunskaper, erfarenheter och prioriteringar. I detta sammanhang bör man betänka att fornlämningar kontinuerligt utplånas genom jordbruket, utan att detta blir föremål för prövning enligt KML. I samband med stora infrastrukturella exploateringsprojekt är det ofta svårt att hävda hänsyn till äldre kulturmiljöer och skydd av fornlämningar. Då fornlämningarna ligger dolda under matjorden, vilket de till övervägande delen gör i fullåkersbygder, kan det vara speciellt svårt att få gehör för arkeologiska undersökningar (Wihlborg 2001). Skyddet, i betydelsen bevarande, kan således inte betraktas som speciellt starkt i expansiva områden. Ibland kan mindre områden undantas från exploatering, t.ex. för att lämningarna anses vara unika, för att kostnaderna för arkeologiska utgrävningar skulle bli alltför höga eller för att skapa frizoner mot befintlig bebyggelse. Mestadels accepterar markexploatörerna, vilka ofta är kommuner och statliga företag och myndigheter, kostnaderna för de arkeologiska undersökningarna utan att överklaga länsstyrelsens beslut. Acceptansen för de villkor som ställs av kulturminneslagstiftningen angående arkeologiska undersökningar i samband med exploatering är således tämligen god bland markexploatörer i landet, trots att det då och då förekommer protester och överklaganden från exploatörernas sida beträffande kostnaderna för undersökningarna. Kritiken mot systemet visar sig också i det att det årligen motioneras i riksdagen om förändring av KML. Orsakerna är nästan undantagslöst att man vill förbättra möjligheterna för byggnation i landets kommuner och därvid ser framför allt kostnadsansvaret för arkeologiska undersökningar som ett hinder. Det föreslås ofta att kostnadsansvaret delas mellan flera instanser, t.ex. stat, kommun och exploatör, istället för att, som nu, ligga på markexploatören. Andra återkommande förslag är att handläggningstiderna förkortas, att Riksantikvarieämbetes uppdragsverksamhet (UV) skiljs från verket och att dagens tillämpning av KML åtgärdas, eftersom undantaget från lagen om offentlig upphandling (LOU) riskerar att vara i strid med EG-rättens upphandlingsdirektiv. Inte i någon av de tio motioner mellan 1998 och 2007 som jag har läst kritiseras skyddet av fornlämningar i sig. Tvärtom uttalar de flesta motionärer sitt starka stöd för lagskyddet och ser det arkeologiska kulturarvet som värdefullt. Det är kostnadsansvaret, handläggningstiden och marknadsvillkoren som man anser bör ändras (Sveriges Riksdag, www.riksdagen.se). 23 Skåne och Malmö Markexploateringen, och därmed också uppdragsarkeologin, är ojämnt fördelad i landet. Detta innebär en skevhet så till vida att synen på fornlämningar och på det förflutna till stor del baseras på den intensiva undersökningsverksamheten i områden som i dag är tättbefolkade. För Skåne illustreras detta tydligt av kartan i figur 2. Den visar platserna för undersökningar av järnålderslämningar i Skåne mellan 1960 och 2000. Motsvarande kartor skulle kunna göras för andra tidsperioder och de skulle se ungefär likadana ut, även om den geografiska tyngdpunkten varierar något. Fig. 2. Karta över Skåne med järnåldersundersökningar 1960–2000, uppdelade efter undersökande institutioner. Förkortningar: MM/MK: Malmö Museer/Malmö Kulturmiljö, LUHM: Lunds Universitets Historiska Museum (Arkeologiska institutionen), KLM/RM: Kristianstad Länsmuseum/Regionmuseet i Kristianstad, Kulturen: Kulturen i Lund, RAÄ UV Syd: Riksantikvarieämbetet UV Syd, SHF: Skånes Hembygdsförbund/Landsantikvarien i Kristianstad och Malmöhus län, Övr.: övriga. Det bör noteras att huvuddelen av undersökningarna som har utförts av LUHM har ingått i forskningsprojekt som inte har varit kopplade till markexploatering. (Efter Tegnér 2005:22, fig. 1). Den organisation av uppdragsarkeologin i Skåne som var rådande före det att det upphandlingsliknande förfarandet började tillämpas mer regelmässigt i regionen år 2004 innebar att en del institutioner hade uppdrag koncentrerade till vissa områden, medan andra hade uppdrag utspridda över ett större område. Konsekvenserna av denna organisation diskuteras längre fram i artikeln. Här ska bara kort nämnas vad som omedelbart kan utläsas av kartan. Malmöområdet är speciellt genom att den uppdragstagande institutionen, Malmö Kulturmiljö och dess föregångare, har gjort många undersökningar inom ett begränsat område under de senaste 30-40 åren. På grund av stadens expansion har undersökningsytorna ofta varit stora och med tiden har de kommit att ansluta till varandra, något som resulterat i att stora sammanhängande områden blivit undersökta (jfr. fig. 3b). 24 Den tättbebyggda delen av Malmö har ökat 50 gånger på 200 år, från ca 140 ha år 1805 till drygt 7 000 ha år 2005. Stadens tillväxt under 1900-talet var i genomsnitt 50 ha per år (fig. 3a & fig. 4). Om man antar samma årliga tillväxt även för de närmaste hundra åren kommer den tättbebyggda delen av staden att omfatta ca 12 200 ha år 2100. Ett annat scenario är att tillväxten ökar lika mycket under nästa århundrade som under det föregående. Staden kommer då att omfatta omkring 26 000 ha år 2100 och således inbegripa områden utanför den nuvarande kommungränsen. Fig. 3 a-b: Häradskartan från 1912 över Malmöområdet med projektioner av olika företeelser. Röd linje = kommungränsen. a) (överst) Ungefärlig utbredning av tättbebyggt område år 1805, 1912 och 2008 samt den förväntade utbredningen 2100, baserad på en lika stor årlig tillväxt som under 1900-talet, ca 50 ha per år (jfr. fig. 4). b) (nederst) Arkeologiskt undersökta områden, Inre och Yttre Ringvägen samt det hypotetiska läget för en tredje ringväg (prickad linje) vid en fortsatt tillväxt av staden om drygt 50 ha per år. Då det föreligger uppgifter om exploateringsområdenas storlek från 1960-talet och framöver kan den arkeologiskt undersökta ytans storlek beräknas översiktligt. Mer precisa uppgifter är emellertid svåra att kalkylera. Detta beror bl.a. på att markexploateringen ibland varit mer omfattande och ibland mindre än de angivna exploateringsområdena. Förändringar i arkeologiska metoder och praxis gör dessutom att ytor som undersökts under olika tider inte är jämförbara avseende den arkeologiska 25 Malmös tillväxt 1805-2008 samt den hypotetiska tillväxten 2008-2100 enligt två olika alternativ (A & B) 30000 160 140 25000 120 yta, ha 100 15000 80 60 10000 årlig tillväxt, ha 20000 40 5000 20 0 B) yta 2100 B) 2008-2100 A) yta 2100 A) 2008-2100 yta 2008 1912-2008 yta 1912 1805-1912 yta 1805 0 yta, ha tillväxt, ha årlig tillväxt, ha Fig. 4. Den ungefärliga ytmässiga tillväxten av Malmö stad (tättbebyggt område) mellan 1805 (140 ha) och 2008 (ca 7 020 ha) samt två alternativ för den hypotetiska tillväxten mellan 2008 och 2100: A) Om staden växer lika mycket mellan 2008 och 2100 som mellan 1912 och 2008 kommer den att vara 12 200 ha år 2100; B) Om ökningstakten däremot skulle bli lika stor mellan 2008 och 2100 som mellan 1912 och 2008, dvs. ca 3 gånger, skulle staden bli omkring 26 000 ha (260 km2) stor år 2100, vilket motsvarar omkring 58 % (90 km2) mer än kommunens yta i dag (156 km2). insatsen. Metodik och praxis under 1960- och 70-talen innebar att spår och lämningar eftersöktes och dokumenterades då arkeologer följde de stora schaktmaskinernas destruktiva framfart. Detta medförde att endast en mindre del av lämningarna upptäcktes. I samband med undersökningen av industriområdet Fosie IV 1979-83 initierades en metodutveckling som ledde till att den antikvariska praxisen kom att ändras så att arkeologer fick möjlighet att styra schaktarbetena efter arkeologiska hänsyn. Den nya metoden ledde till upptäckten av ett helt nytt, och oanat, ”dolt kulturlandskap”, främst i form av omfattande spår efter forntida bebyggelse (t.ex. Björhem & Säfvestad 1993; Tesch 1993), men med tiden också i form av tidigare okända typer av platser och konstruktioner, t.ex. neolitiska samlingsplatser och palissadanläggningar (t.ex. Svensson m.fl. 2001; Brink & Hydén 2006; Gidlöf m.fl. 2006; Thörn 2007). Före 1960 torde på sin höjd några tusen kvadratmeter ha undersökts i Malmö. I slutet av 1960-talet ökade ytornas storlek, framför allt i samband med byggandet av Fosie industriområde och bostadsområdet Rosengård. Som framgår av kartan i figur 3b är 26 det huvudsakligen områden utanför Inre Ringvägen, som byggdes i början av 1970talet, som varit föremål för arkeologiska undersökningar. Enligt en beräkning, som baseras på uppgifter i Malmö Kulturmiljös arkiv, hade omkring 34 % av den fram till år 2000 bebyggda ytan i kommunen (utfyllnadsområden undantagna) varit föremål för någon form av antikvarisk bedömning och/eller arkeologisk undersökning (Tegnér 2005:28f.). Drygt 40 av kommunens sammanlagda 156 km2 var då bebyggda (häri ingår inga vägar, förutom Yttre Ringvägen) och den arkeologiskt undersökta ytan var ca 13,5 km2 (1 350 ha). Mellan år 2000 och 2007 ökade den arkeologiskt undersökta ytan med ytterligare drygt 250 ha. Denna exercis i hektar och kvadratmeter är inte ett ändamål i sig, utan ska relateras till förändringar i synen på fornlämningar och diskussionen om vad det för kunskap som de arkeologiska undersökningarna ska bidra med. Innan detta görs kan det vara på sin plats att sätta undersökningsverksamheten i Malmö i ett större perspektiv, med hjälp av några exempel från det övriga Sverige och Europa. Markexploatering och arkeologi i ett större perspektiv Som arkeolog stöter man ibland på föreställningen att kulturminneslagstiftningen medför att ”allt” grävs ut innan vägar och bostadsområden får byggas. Det kan därför vara på sin plats att med hjälp av några exempel visa hur det förhåller sig med detta. Stora arkeologiska undersökningar har utförts på många håll i Europa under efterkrigstiden, t.ex. i samband med kolbrytning, bostadsbyggnation, väg- och flygplatsbyggen. Som påtalades ovan blir kunskapsunderlaget ett annat när stora sammanhängande områden kan undersökas, jämfört med en situation som endast medger mer begränsade ”titthål” utspridda över större områden. Detta har påpekats då det gäller de områden som undersökts i anslutning till brunkolsbrytningen i Tysklands lössjordsområden. Sedan 1990-talet har årligen omkring 360 ha öppnats upp för brunkolsbrytning. Av dessa enorma ytor har ca 5 % undersökts arkeologiskt, motsvarande 18 ha per år. Resten av ytorna har endast blivit arkeologiskt rekognoscerade (Stiftung Archäologie im Rheinischen Branukohlenrevier, www.archaeologiestiftung.de/Wissenschaft/). Bland de största arkeologiska projekten i Europa under senare år har varit undersökningarna inför utbyggnaden av flygplatser i södra England. Företaget Framework Archaeology, som har bildats för att ge arkeologisk service till flygplatsägaren BAA, har undersökt 72 ha vid Heathrow, för utbyggnaden av terminal 5, kallad the T5 site. Hela detta område anges vara 260 ha stort, vilket innebär att ca 28 % av ytan undersökts (Framework Archaeology, www.framearch.co.uk/about.html). Ett annat exempel är från Köpenhamnsområdet. Där har man undersökt sammanlagt ca 200 ha i modern tid. Omkring hälften av denna yta har legat i området HøjeTaastrup Vest (pers. komm. Linda Boye 2008-06-13). Det är oklart hur stor andel av den exploaterade marken i Köpenhamn som detta utgör. 27 Ett storskaligt arkeologiskt projekt i Sverige under senare tid är utgrävningarna inför byggandet av E4:an i Uppland, mellan Uppsala och Mehedeby. Slutundersökningarna ägde rum 2000-2006 på omkring 70 lokaler längs med en åtta mil lång sträcka. Den arkeologiskt undersökta ytan var 512 000 kvadratmeter (51 ha) (pers. komm. Bent Syse 2008-06-19). Detta sägs vara det största arkeologiska projekt som någonsin genomförts i Mellansverige (Göthberg 2007; Societas Archaeologica Upsaliensis: www.sau.se). Hur stor andel av den exploaterade ytan som var föremål för arkeologisk undersökning har inte kunnat beräknas närmare. Emellertid kan det totala exploateringsområdet, exklusive diverse väganslutningar, beräknas schematiskt genom att de åtta milen (80 000 m) multipliceras med 50 m (beräknat arbetsområde för vägbygget). Detta blir 4 miljoner kvadratmeter (400 ha) och den arkeologiskt undersökta ytan skulle då utgöra ca 13 %. Ett annat exempel är undersökningarna för Västkustbanan i Skåne. Dessa utfördes av Riksantikvarieämbetet UV Syd mellan 1995 och 1999. Det totala exploateringsområdet har beräknats till ca 3 miljoner kvadratmeter (300 ha). I samband med utredningen konstaterades fornlämningar på 82 platser, som sammanlagt omfattade 960 000 kvadratmeter (96 ha), dvs. 32 % av det totala exploateringsområdet. De 34 platserna som blev föremål för slutundersökning omfattade ca 302 000 kvadratmeter (30 ha), dvs. 10 % av exploateringsområdet och ca 32 % av det område som hade konstaterats innehålla fornlämningar (Svensson 2002). Som jämförelse kan nämnas att vid undersökningen Fosie IV i Malmö var den totala exploateringsytan 600 000 kvadratmeter (60 ha). Omkring 400 000 kvadratmeter matjordsavbanades, dvs. 67 % av exploateringsytan. Inom dessa ytor finrensades 74 200 kvadratmeter med maskin före dokumentation och undersökning. Det motsvarar ca 12 % av den totala exploateringsytan (Björhem & Säfvestad 1993: 3, 10ff.). Sedan mitten av 1990-talet har flera stora arkeologiska projekt genomförts i Malmöområdet. De två största var Projektet Öresundsförbindelsen och Citytunnelprojektet. Det förstnämnda omfattade slutundersökningsytor om 100 ha, medan de totala exploateringsområdet omfattade 500 ha (Björhem 2001). Undersökningarna för Citytunneln omfattade slutundersökningsytor om ca 43 ha, medan exploateringsområdet uppgick till ca 111 ha. Det innebär att 20 respektive 39 % av exploateringsområdena blev föremål för arkeologisk undersökning. Tillsammans med den ovan angivna beräkningen att omkring 1 350 ha i Malmöområdet har varit föremål för någon typ av arkeologisk insats eller undersökning t.o.m. år 2000, visar denna, visserligen begränsade, jämförelse att detta område torde vara ett av de mest intensivt undersökta i Europa. Som framgår av tabell I har andelen arkeologiskt undersökta områden i samband med stora exploateringsprojekt i Europa varierat mellan fem och omkring 40 % under slutet av 1900-talet. Självfallet innebär inte detta att resterande delar av exploateringsområdena helt har saknat fornlämningar. De prioriteringar som görs skapar emellertid också ”vita” områden på kartan. De skapar också ”grå” områden, dvs. ytor inom 28 vilka lämningar konstaterats, t.ex. i samband med utredningar och förundersökningar, men där slutundersökningar, av olika skäl, inte görs. Sammantaget visar denna översiktliga genomgång att föreställningen om att ”allt” grävs ut i samband med stora exploateringsprojekt är felaktig. Det är tvärtom så att det vanligen är tämligen blygsamma andelar av de exploaterade ytorna som undersöks. Skälen till detta är inte primärt arkeologiska. Prioriteringarna som görs syftar inte främst till att styra undersökningarna ur vetenskapligt hänseende, utan framför allt till att begränsa kostnaderna. Det är viktigt att ha detta i åtanke då uppdragsarkeologins kunskapsmål diskuteras. Tabell I. Exploateringsområden och andelen arkeologiskt undersökta områden i samband med de stora arkeologiska projekt i Europa som omnämns i texten. Det bör noteras att detta är en mycket grov jämförelse. Olika typer av landskap hyser olika typer av lämningar och dessutom varierar fornlämningstätheten mellan t.ex. ett mellansvenskt impedimentlandskap och den skånska fullåkersbygden. I Skånes fullåkersbygder är det tätare mellan boplatserna, i Uppland, å andra sidan, är gravfält ofta bevarade på impedimentmark. Källor, se texten. Projekt Exploateringsområde (ha) Arkeologiskt undersökt alt. slutundersökningsområde (SU) (ha) Andelen arkeologiskt undersökt yta (% ) Brunkolsområden i Tyskland (genomsnitt årligen) 360 18 5 The T5 Site, Heathrow, England 260 72 28 E4:an, Uppland 400 (uppskattning) 51 (SU) 13 Västkustbanan, Skåne 300 30 (SU) 10 Fosie IV, Skåne 60 7,4 (finrensat med maskin) 12 Öresundsförbindelsen, Skåne 500 100 (SU) 20 Citytunnelprojektet, Skåne ca 111 43 (SU) 39 Vilken kunskap om slumpvis påträffade övergivna objekt från äldre tider? För uppdragsarkeologins villkor är kulturmiljövårdens begreppsapparat av central betydelse. Till de viktigare termerna hör ordet ”fornlämning”. Också begreppet ”kunskap”, och vad som betraktas som relevant kunskap, är av stor betydelse för resultaten och tolkningarna. Hur begreppen definieras och tillämpas i lagstiftning, kulturmiljövård och uppdragsarkeologi är avgörande för hur det förflutna kommer att tolkas, men har också betydelse för hur samtidens landskap värderas och uppfattas. Synsätt på forntiden och historisk tid både påverkas av och påverkar hur lämningar och landskap hanteras i kulturmiljövården. 29 Av äldre tiders bruk och varaktigt övergivna I en på Riksantikvarieämbetets uppdrag nyligen genomförd undersökning visar Ola Jensen (2006) hur fornlämningsbegreppet har förändrats sedan 1600-talet, då skyddet av forna lämningar blev en statlig angelägenhet. Generellt har begreppet kommit att utvidgas, både avseende det tidsmässiga sammanhanget och lämningarnas karaktär. Under 1900-talet skedde en förskjutning av tyngdpunkten från det monumentala och högstatuspräglade till det mer folkliga och vardagliga, från objekt till landskap och miljöer. På 1960-talet började man uppfatta det som ett problem att det var enskilda fornlämningar som var utgångspunkten för skyddet, istället för sammanhängande kulturmiljöer. I samband med den fysiska riksplaneringen i slutet av decenniet kartlades därför kulturhistoriska miljöer av riksintresse (Biörnstad 2005:73). Under senare delen av 1980-talet bytte man ut begreppen kulturminnen och kulturminnesvård mot kulturmiljö och kulturmiljövård (Carlie & Kretz 1998:19f.). Trots den allmänna acceptansen för dessa begrepp, speciellt då det gäller fastställandet av riksintresseområden och s.k. upplevelsevärden, finns det av tradition ett objektstänkande inom kulturmiljövården. Detta gäller framför allt inom den arkeologiska undersökningsverksamheten samt inom fornminnesinventeringen, som inrättades formellt år 1937, då riksdagen beslutade att fornlämningar skulle införas på den ekonomiska kartan. Båda dessa verksamheter baseras på identifikation och avgränsning av fysiska objekt, fornlämningar. Enligt det nationella fornlämningsregistret finns i Sverige mer än 700 000 fornlämningar från både förhistorisk och historisk tid, på över 200 000 lokaler (NE, ”fornlämningsregistret”). Denna siffra säger emellertid inte så mycket, dels på grund av att kriterier och praxis har förändrats över tid och dels på grund av att ett nummer i registret kan omfatta allt från ett enstaka föremål (ett ”fornfynd”) till områden om hundratusentals kvadratmeter med tusentals enskilda lämningar. I det följande ska jag se mer i detalj på kriterierna för fasta fornlämningar i KML och diskutera ett par centrala begrepp i relation till den erfarenhetsmässiga kunskapen, teoretiska aspekter och antikvarisk praxis. I 1 §, 2 kap. i Lag om kulturminnen m.m. sägs att fasta fornlämningar ska ha ”tillkommit genom äldre tiders bruk”.1 Längre fram i lagtexten anges dock att de också kan vara 1 Utdrag ur SFS 1988:950, 2 kap. Fornminnen, Fasta fornlämningar och fornfynd 1 § Fasta fornlämningar är skyddade enligt denna lag Fasta fornlämningar är följande lämningar efter människors verksamhet under forna tider, som har tillkommit genom äldre tiders bruk och som är varaktigt övergivna 1. gravar, gravbyggnader och gravfält samt kyrkogårdar och andra begravningsplatser, 2. resta stenar samt stenar och bergytor med inskrifter, symboler, märken och bilder samt andra ristningar eller målningar, 3. kors och minnesvårdar, 4. samlingsplatser för rättskipning, kult, handel och andra allmänna ändamål, 5. lämningar av bostäder, boplatser och arbetsplatser samt kulturlager som uppkommit vid bruket av sådana bostäder eller platser, liksom lämningar efter arbetsliv och näringsfång, 6. ruiner av borgar, slott, kloster, kyrkobyggnader och försvarsanläggningar samt av andra märkliga byggnader och byggnadsverk, 7. färdvägar och broar, hamnanläggningar, vårdkasar, vägmärken, sjömärken och likartade anläggningar 30 ”naturbildningar till vilka ålderdomliga bruk, sägner eller märkliga historiska minnen är knutna liksom lämningar efter äldre folklig kult” (min kursivering). Även en naturbildning kan alltså vara en fast fornlämning, förutsatt att berättelser och/eller sedvänjor knutits till platsen. Ur denna synpunkt skulle, åtminstone i teorin, varje backe, varje större sten och varje våtmark i det skånska kulturlandskapet kunna vara en fast fornlämning. Detta synsätt överensstämmer väl med de senaste decenniernas arkeologiska teoribildning rörande människors förhållningssätt till naturföreteelser i landskapet (t.ex. Bradley 2000). Om inte texter eller på förhand kända materiella manifestationer vittnar om att naturbildningar har brukats eller givit upphov till berättelser så har emellertid denna skrivning liten betydelse i samband med planeringen av arkeologiska undersökningar. I Skånes fullåkersbygder är det ofta svårt att få gehör för undersökningar av våtmarksområden om där inte gjorts några fynd sedan tidigare. Det har visserligen visat sig att de fåtal våtmarksrester som har undersökts i nämnvärd omfattning så gott som alltid hyst deponeringar och lämningar av olika slag, dvs. materiella manifestationer av att sedvänjor knutits till platserna. Trots det anses förekomsten av våtmarker i anslutning till fornlämningsområden sällan vara ett tillräckligt skäl för att motivera en undersökning. Ett annat kriterium för fast fornlämning är att de ska vara ”varaktigt övergivna”. Även detta begrepp bör problematiseras. Var går gränsen mellan ett övergivet och ett brukat (icke övergivet) landskap? Brukade landskap kan utgöras av varaktigt övergivna lämningar efter människors verksamhet, dvs. fasta fornlämningar, utan att för den skull landskapet definieras som fast fornlämning. I realiteten utgörs dagens kulturlandskap av varaktigt övergivna och mer eller mindre återanvända lämningar – de har tillkommit genom äldre tiders bruk och återbruk och de återbrukas än i dag. I ett odlingslandskap är det dessutom i matjorden som stora delar av de varaktigt övergivna fornlämningarna finns kvar, om än i förändrad form (Sarnäs 1996 & 2008; Rudebeck m.fl. 2001:76f.). Kanske är det just i det antikvariska systemets sätt att hantera matjorden som det motsägelsefulla i begreppet ”varaktigt övergiven” kommer som tydligast till uttryck. Vid fornminnesinventering i fullåkersbygder är det ofta fynd i matjorden som föranleder att platser definieras som fornlämningar, men vid arkeologiska undersökningar tas matjorden bort för att man ska komma åt fornlämningarna undertill. Per Sarnäs skriver: ”De fornlämningar som vi står i begrepp att undersöka har varit utsatta för ett stort antal händelser under olika tidsperioder fram till dags dato (…). Summan av alla för samfärdsel samt gränsmärken och labyrinter, 8. skeppsvrak, om minst etthundra år kan antas ha gått sedan skeppet blev vrak. Fasta fornlämningar är också naturbildningar till vilka ålderdomliga bruk, sägner eller märkliga historiska minnen är knutna liksom lämningar efter äldre folklig kult. 2 § Till en fast fornlämning hör ett så stort område på marken eller på sjöbotten som behövs för att bevara fornlämningen och ge den ett tillräckligt utrymme med hänsyn till dess art och betydelse. Detta område benämns fornlämningsområde. När fråga uppkommer om fastställelse av gränserna för ett fornlämningsområde, prövas frågan av länsstyrelsen. Då ett ärende om fastställelse av gränser tas upp av någon annan än ägaren av området, skall denne underrättas om ärendet och ges tillfälle att yttra sig i saken. Underrättelsen skall ske genom delgivning. 31 dessa händelser utgör själva fornlämningen och en tolkning av den kräver en förståelse för de processer som har påverkat den. Fynden vi finner i matjorden har flyttats från sitt ursprungliga läge. Detta ursprungliga läge har i de flesta fall utgjorts av kulturlager eller anläggningar som helt eller delvis har plöjts sönder. En sådan matjordsarkeologi skulle lika väl kunna kallas undersökning av sönderplöjda kulturlager.” (Sarnäs 2008:17) Kriteriet om ”varaktigt övergiven” baseras på föreställningen om en fastställbar skiljelinje mellan då och nu avseende formationsprocesser, kulturhistoria och arkeologiska metoders relevans. Utifrån senare decenniers metod- och teoriutveckling, och med tanke på arkeologins bidrag till förståelse av människa och miljö i ett långtidsperspektiv, är dessa föreställningar inte hållbara. Dagens Lag om kulturminnen m.m. kan inte på ett realistiskt sätt förenas med synen att hela kulturlandskap är brukade och återbrukade fasta fornlämningar – även om de kan sägas vara just det. Vid fornminnesinventeringen i Skåne 1985-87 uppmärksammades denna problematik. Som bakgrund till det följande citatet bör nämnas att R inom parentes, (R), används på ekonomiska kartan för att visa förekomsten av fast fornlämning utan synlig begränsning: ”I vissa områden där mycket stora sammanhängande ytor bär indikationer på bosättning har endast koncentrationer av avslag och föremål (R)-markerats. Skulle enbart förekomsten av flintavslag varit tillräcklig för (R) i dessa områden kunde hela socknar i kustzonen t ex Barsebäck och Löddeköpinge ha betraktats som fornlämningsområden, vilket skulle få svåra praktiska konsekvenser för kulturminnesvården” (Holmgren & Tronde 1987:123). Detta visar att kriteriet för fast fornlämning kan frångås av pragmatiska skäl. Att upphöra med odling och skogsbruk för att förhindra utplåningen av fornlämningar är varken möjligt eller önskvärt. Begrepp blir föråldrade och antikvariska ideal ”på papperet” kan komma i motsättning till kunskapsutveckling och arkeologisk teori. Det är inget att förvånas över. Däremot kunde man önska att ansvariga inom kulturmiljövården i landet intresserade sig mer för dessa frågor och såg till att de diskuterades. I en situation av konkurrens om arkeologiska uppdrag är det mindre troligt att uppdragstagare initierar en kritisk diskussion om de begrepp och synsätt som är förhärskande vid de myndigheter som fördelar uppdragen. Gränslösa objekt Som vi såg ovan har synen på fornlämningar som objekt ifrågasatts sedan 1960-talet, och objektstänkandet har blivit alltmer problematisk i takt med att ”det dolda kulturlandskapet”, dvs. spåren under matjorden, givit sig tillkänna allt tydligare under de senaste decennierna. Fornlämningar kan inte längre uppfattas som välavgränsade objekt i ett landskap som för övrigt är tomt på lämningar från det förflutna. Kulturlandskap är uppbyggda av mer eller mindre tydliga, avläsbara, förtätade och förändrade lämningar efter mänsklig aktivitet. Det bör dock noteras att trots att objektstänkandet inom kulturmiljölagstiftningen och kulturmiljövården är föråldrat ur 32 både teoretisk och metodisk synvinkel så är det den praxis som följde av detta synsätt som har möjliggjort just kunskapen om fornlämningarnas mängd och komplexitet – och därmed insikten om objektstänkandets olämplighet! Denna paradox visar att ett system, anpassat efter vissa förutsättningar, synsätt och kunskapsideal kan få oförutsedda och oförutsägbara konsekvenser som kan leda till att systemen och synsätten ifrågasätts. I den antikvariska traditionen har synen på fornlämningar som objekt inneburit att de, förutom att vara välavgränsade, också ska vara tydliga, alltså välbevarade och klart definierbara, dvs. kategoriserade enligt rådande kunskapsläge. Enligt detta synsätt är dåligt bevarade, otydliga och svårdefinierade fornlämningar ett problem i negativ bemärkelse. Ur forskningssynpunkt utgör de däremot ett problem i positiv bemärkelse eftersom de ställer oss inför utmaningen att försöka urskilja och tolka spår, som vi tidigare inte har förstått. Det är bara genom att vi får möjlighet att undersöka dåligt bevarade, otydliga och svårdefinierade lämningar som vi kan komma ur den onda cirkeln att bara finna sådant som vi redan har begrepp för (Rudebeck m.fl. 2001:77ff.). Om lämningar ska vara säkert identifierbara för att en undersökning ska kunna motiveras leder detta i förlängningen till att man antingen finner just sådana lämningar eller inga alls. De som nästan är försvunna och de för vilka vi ännu inte har några begrepp kommer aldrig att påträffas. Att undersöka sådant som vi inte kan definiera på förhand gör emellertid att vi kan upptäcka nya typer av platser och konstruktioner, dvs. nya aspekter av forntida mänskligt liv. Det får oss att reflektera över och revidera våra synsätt på människan och samhället i det förflutna. Synen på fornlämningar som klart avgränsbara och kategoriserbara objekt har blivit oförenlig, inte bara med erfarenheterna från de arkeologiska undersökningarna, utan också med de senaste årtiondenas teoretiska utveckling inom arkeologin. I dag är det allt oftare lämningarnas rumsliga och kronologiska relationer, variationer och komplexitet som är vårt undersökningsobjekt, dvs. mönster i hur platser och landskap har använts, förändrats och återanvänts genom årtusendena. Kartläggningen av dessa mönster och insikten om att platser och lämningar återbrukats genom årtusendena kan ge oss ingångar till mentalitetshistoriska aspekter på landskapet (t.ex. Rudebeck 1994; Tilley 1994; Jennbert 2000, 2007). Det uppstår därför problem när uppdragsarkeologin å ena sidan avkrävs uppdaterade vetenskapliga problemformuleringar inför undersökningarna, samtidigt som myndighetsbeslut kan baseras på begrepp och tankemönster som är föråldrade i förhållande till dessa. Som exempel på detta kan nämnas länsstyrelsernas krav att ”avgränsa fornlämningsområdet” och ”skilja ut den viktiga fornlämningen”, dvs. den eller de lämningar som ska prioriteras, inom ytor som kan innehålla komplex av lämningar från flera tusen år av mänsklig aktivitet (jmf fig. 5) (Rudebeck 2006). Snarare än områdesavgränsning och värdering av enstaka lämningars betydelse (i förhållande till vad?) är det perspektivet på platserna, och frågeställningarna som följer därav, som torde vara de mest rimliga styrinstrumenten inför utgrävningarna. En pådyvlad prioritering av ”viktiga fornlämningar” vid undersökningar av komplexa fornlämningsområden kan leda till ett underminerande av den 33 kulturhistoriska kunskap om samband och sammanhang i tid och rum som utgrävningarna, enligt dagens forskningsfront, bör syfta till. Fig. 5. Plan över lämningar inom undersökningsområdet Almhov (Citytunnelprojektet, delområde 1) i Bunkeflo socken. Ytan, som undersöktes 2001–2002, omfattade ca 100 000 kvadratmeter och hyste spår efter en samlingsplats med gravar och monument från tidigneolitisk tid (4000-3500 f.Kr.), en omfattande bebyggelse från senneolitisk tid (2300-1800 f.Kr.) och gårdar från slutet av bronsåldern och den äldre järnåldern (700 f.Kr. till ca 100 e.Kr.). Källa: Gidlöv m.fl. 2006. Slumpen Planer för markexploatering kan komma att ändras och modifieras genom den antikvariska processen, men generellt gäller att exploatering planeras utifrån syftet med varje enskilt byggnadsprojekt, utan avseende på fornlämningsbild och andra kulturhistoriska aspekter. Detta har både positiva och negativa konsekvenser för den arkeologiska kunskapsuppbyggnaden. Till de positiva konsekvenserna hör att man på detta sätt kan påträffa lämningar som är mer representativa för fornlämningsbeståndet än vad som skulle bli fallet om urvalet gjorts utifrån endast forskningsmässiga kriterier. En annan positiv konsekvens är att man härigenom kan påträffa nya typer av spår och lämningar, dvs. sådana som man inte hade kunnat upptäcka på annat sätt. Dessa fördelar, och de konsekvenser de har för vår uppfattning om det förflutna, är inte något som brukar lyftas fram inom arkeologin. Både universitetsforskningen och uppdragsarkeologin har svårt att hantera det faktum att den empiriska kunskapstillväxten inom arkeologin under de senaste decennierna till stor del 34 har tillkommit genom det slumpmässiga förfarande som ligger till grund för uppdragsarkeologin. Slumpmässigheten betraktas ofta som endast negativ eftersom den står i motsats till föreställningen om att ny kunskap erhålls genom att objekt väljs utifrån forskningsmässiga kriterier. Självfallet har slumpmässigheten också negativa sidor. Till dessa hör att förfarandet styckar sönder tidigare förhistoriska och historiska, geografiska och funktionella enheter och på så sätt försvårar dokumentationen och förståelsen av platser, landskap och sammanhang. Detta problem har, som påtalades ovan, accentuerats under senare decennier genom teoriutvecklingen inom arkeologin, där man ofta eftersträvar att se landskapet som ett meningsskapande rum och som ett uttryck för forntida kosmologi (t.ex. Tilley 1994; Roymans 1995; Bradley 1987, 1998). Trots slumpens negativa effekter har vi i dag, genom de många ytmässigt stora undersökningarna, möjligheter att nå en betydligt mer detaljerad och varierad bild av det förflutna än vad som var möjligt för bara 25-30 år sedan. Det innebär att man i avsevärt mindre grad än tidigare är hänvisad till att generalisera utifrån enstaka undersökta lämningar. Underlaget för mer fingraderade sociala och kulturhistoriska tolkningar – för- eller fornhistoria i egentlig mening – har alltså förbättrats radikalt. Att man tidigare eftersträvade generaliserad kunskap berodde dels på teoretiska strömningar i arkeologin, dels på att man med de då använda metoderna producerade ett mycket begränsat källmaterial. Förändrade teoretiska synsätt och metoder har medfört att det nu finns både incitament och källmaterial som medger en mer korrekt och mångsidig kunskap om det förflutna. Vad är det då för typ av kunskap som efterfrågas i samband med uppdragsarkeologiska undersökningar? Med denna fråga kommer vi över till spörsmålet om hur synen på vad som är relevant kunskap kan relateras till organisationen av kulturmiljövården och arkeologin i Sverige i dag. Organisationen och kunskapen En fråga som är ständigt återkommande i samband med uppdragsarkeologiska undersökningar är vilka prioriteringar och tolkningsperspektiv som bör anses mest lämpliga, t.ex. gällande geografiskt och kulturhistoriskt sammanhang. Detta är självfallet något som måste variera beroende på kunskapsläge, teoretiska perspektiv och lämningarnas art. Prioriteringar och tolkningar förändras också över tid eftersom synen på vad som är relevant kunskap förändras. Även organisationen av kulturmiljövården och uppdragsarkeologin påverkar tolkningsperspektiven, även om detta inte är något som brukar lyftas fram i diskussionen. Både lokala och regionala perspektiv är nödvändiga för den kulturhistoriska förståelsen av det förflutna och de kan inte rangordnas sinsemellan. Utan kunskap om det lokala finns inget underlag för mer övergripande sammanställningar och jämförelser, och utan generella överblickar och jämförelser blir det lokala inte begripligt som förhistoria. Skillnaden mellan perspektiven är en tillgång ur vetenskapligt hänseende och de organisatoriska och geografiska förutsättningarna för uppdragsarkeologin kan göra att olika perspektiv lämpar sig för olika undersökare. Till exempel kan 35 en del uppdragstagare inte konkurrera på regional basis, utan är hänvisade till uppdrag inom vissa kommuner. Den stora variationen i boplatstäthet under järnåldern i Skåne, som framgår av kartan i figur 6, och som främst bör ses som ett resultat av varierande exploateringstryck – men också som ett resultat av att forskningsprojekt varit förlagda till vissa områden, t.ex. Ystadområdet (Larsson m.fl. 1992) – kan relateras till den tills nyligen rådande uppdelningen av ansvarsområden gällande de uppdragsbaserade undersökningarna i regionen. En jämförelse mellan figur 2 och 6 tydliggör de olika undersökarnas villkor i detta avseende. Fig. 6. Karta över Skåne med undersökta boplatser och osäkra boplatser med järnålderslämningar. (Efter Tegnér 2005:31, fig. 6). Notera förtätningarna i Malmöområdet, Ystadområdet och Kristianstadområdet. Beroende på resultaten och undersökningarnas belägenhet i förhållande till andra undersökningsområden kan olika geografiska och kulturhistoriska perspektiv belysas. Undersökningar av begränsade ytor, utspridda i hela regionen, befrämjar generella och regionala, eller överregionala, perspektiv och jämförelser. Ett stort antal, tätt liggande, undersökta ytor inom ett begränsat område ger emellertid förutsättningar att tolka bebyggelseutveckling och andra förhistoriska processer på en mer detaljerad nivå. För mer än 25 år sedan uttryckte Bo Gräslund det såhär: ”Ju större utgrävningsytan är, desto större är möjligheten att observera och förstå sambandet mellan de enskilda detaljerna. (…) Utan överblick av större sammanhängande ytor är riskerna stora för misstolkningar och för att viktig information skall gå förlorad. (…) Sammanhängande översiktsytor är ett starkt önskemål för en samhällsorienterad arkeologi, men också för varje annan typ av inriktning” (Gräslund 1981:26f). 36 Större sammanhängande undersökningsområden möjliggör belysning av lokala skeenden, närmast motsvarande ett historiskt perspektiv (Björhem & Magnusson Staaf 2006). Det är därför rimligt att relatera undersökningsresultat från platser som ansluter till varandra till den lokala situationen, för att därmed kunna diskutera variation och förändring på denna nivå som resultatet av relationer mellan förhistoriska aktörer, dvs. ett mer historiskt orienterat perspektiv. En sådan kontextualisering låter sig inte göras då undersökningar görs som smärre titthål i ett för övrigt okänt landskap. I dessa fall väljer man snarare att sätta in resultaten i en mer generell, och ofta regional, kontext. Som sades ovan, men som tål att upprepas, så är båda perspektiven nödvändiga för den kulturhistoriska förståelsen. Dessa förhållanden kan ställas i relation till de perspektiv som numera förordas av antikvariska myndigheter i samband med uppdragsarkeologiska undersökningar i Skåne. Generellt värderas regionala perspektiv högre än lokala perspektiv, något som bl.a. kommer till uttryck i länsstyrelsens kravspecifikationer. Detta kan ses mot bakgrund av att länsstyrelsen har ett regionalt ansvar. Kraven på regional kunskapsuppbyggnad och efterfrågan på ”regionala forsknings- och kunskapsöversikter (vetenskapliga program) som det går att relatera enskilda undersökningar till” (Wihlborg 2001:30) kan också ses i detta ljus (Arkeologi på uppdrag 2002:77). De regionala och mer generella perspektiv som den statliga undersökningsverksamhetens (RAÄ UV) geografiska betingelser i regionen har givit upphov till har således befrämjats. Kulturdepartementet har dessutom givit denna undersökningsverksamhet i uppgift att ”vara förebildlig i fråga om antikvarisk och vetenskaplig kvalitet, relevans och kostnadseffektivitet” (Kulturdepartementets Regleringsbrev för budgetåret 2008, 2007-12-13, sid 3). Detta är bekymmersamt, inte minst mot bakgrund av konkurrensen inom uppdragsarkeologin. Riksantikvarieämbetet granskar länsstyrelsernas beslut angående val av undersökare och har samtidigt en egen undersökningsverksamhet. Det olämpliga i detta har noterats i utredningen Uppdragsarkeologi i tiden: ”Den nuvarande organisationen innebär vidare i praktiken att RAÄ styr och tillser en verksamhet, där myndighetens egen uppdragsverksamhet konkurrerar med andra undersökande institutioner om uppdragen. Detta har gett upphov till en diskussion kring RAÄ:s opartiskhet när det gäller att fullgöra sina myndighetsuppgifter samt UV:s eventuella konkurrensfördelar och övriga ekonomiska fördelar jämfört med andra undersökare. Det har vidare framförts att anknytningen till RAÄ ger UV ’goodwill’ och ’stärkt varumärke’, något som kan påverka länsstyrelsernas sätt att förhålla sig till avdelningen och även snedvrida konkurrensen” (SOU 2005:80, sid. 148). I den konkurrenssituation som råder i dag kan alla åsikter om uppdragsarkeologins villkor och syften uppfattas som partsinlagor. Att frågor om olika tolkningsperspektiv kanske inte heller kan diskuteras utan denna slagsida är beklagligt, men inget att förvånas över. Det är emellertid problematiskt om vissa perspektiv schablonmässigt 37 gynnas, eller missgynnas, av beslutande myndigheter på grund av att synen på relevant kunskap är organisatoriskt snarare än vetenskapligt förankrad. Synsätt på det förflutna i förhållande till samhälleliga institutioner och relationer i samtiden är ett aktuellt forskningsområde inom alla vetenskaper som behandlar människans historia och samhälle (Lowentahl 1985; Trigger 1989; Burström m.fl. 1997; Friedman 2000; Aronsson 2001, 2004; Arwill-Nordbladh 2001; Jensen 2002; Svanberg 2003; Aronsson & Hillström 2005). Även inom en självreflexiv kulturmiljövård bör det finnas plats för sådana frågor. En diskussion om hur uppdragsarkeologins tidigare och nuvarande organisation påverkat, och påverkar, synen på relevant kunskap och tolkningar av det förflutna skulle berika både arkeologin och kulturmiljövården i stort. Den situation som råder i dag utgör emellertid inte någon gynnsam grogrund för intellektuella övningar av detta slag. Konkurrensen om uppdrag dämpar avgjort intresset för att syna dessa aspekter av uppdragsarkeologin i sömmarna. Från kultur till natur i Södra Sallerup Ett annat exempel på hur samhälleliga åtgärder påverkar synen på det förflutna utgår från de många statliga, regionala och kommunala planer och dokument i vilka olika landskapsvärden bedöms och definieras. Detta ska belysas här genom en fallstudie, där det är relationen mellan skyddet av fornlämningar, konsekvenser av landskapsomvandlingen och bedömningen av landskapsvärden i Södra Sallerup i den östra delen av Malmö som står i fokus (fig. 7). Området har valts eftersom det varit föremål för omfattande exploatering och arkeologiska undersökningar, samtidigt som det karaktäriseras som värdefullt utifrån olika kultur- och naturmiljöaspekter. Dessa Fig. 7. Tättbebyggt område i Malmö år 2008, med vägnät och järnvägar samt planerade och pågående järnvägar. Byn Södra Sallerup ses i utkanten av det tättbebyggda området. 38 värden går tillbaka på utvinningen av naturresurser både i det avlägsna förflutna och i modern tid, vilka har lett till radikala förändringar av landskapet. Mellan 1977 och 1998 medförde årligen återkommande markexploatering att arkeologiska undersökningar gjordes i området. Dokumentationen av de arkeologiska lämningarna och kunskapen om historiska och nutida landskap erbjuder en möjlighet att undersöka hur människor har förhållit sig till och påverkats av tidigare omvandlingar och strukturer i ett långtidsperspektiv (Rudebeck 1994). Här är det framför allt de senaste 30-40 årens förändringar och landskapsvärderingar som kommer att diskuteras. Resursutnyttjande och landskapsomvandling i ett långtidsperspektiv Södra Sallerupområdet är geologiskt speciellt såtillvida att där finns – och har funnits – stora block, s.k. skållor, av skrivkrita som inlagrats i moränen under slutfasen av den senaste istiden. Skållorna är omkring 30 m tjocka och de avsattes i den upp till 60 m tjocka moränen i ett 4,5 km långt och 7-800 m brett stråk, i dag motsvarande området mellan byarna Kvarnby, Södra Sallerup och Tullstorp. I kritan finns mer eller mindre uppbrutna lager av flintknutor, vilka varit föremål för utvinning under den yngre stenåldern, framför allt under den äldre delen av perioden, ca 4000 till 3500 f.Kr. Det finns arkeologiska belägg för att området varit bebott mer eller mindre kontinuerligt från denna tid och framöver. De första arkeologiska undersökningarna i området ägde rum strax efter sekelskiftet 1900 i samband med kritbrytning och därefter utfördes ett par undersökningar på 1950- och 60-talen (Holst 1906; Schnittger 1910; Althin 1951). Från slutet av 1970talet och fram till slutet av 1990-talet medförde markexploatering för kritbrytning, gasledningar, vägbyggen och anläggandet av en golfbana årligen återkommande arkeologiska undersökningar. Omkring 6000 år av mänsklig aktivitet i trakten har resulterat i en komplex fornlämningsbild genom vilken man kan spåra förändringar i hur området använts över tid (fig. 8) (Seitzer Olausson m.fl. 1980; Rudebeck & Ringberg 1982; Rudebeck 1987, 1994, 1998, 2000a, 2000b, 2000c; Larsson & Rudebeck 1993; Nielsen & Rudebeck 1991; Thörn 1994; Rosberg & Sarnäs 1995 & 1996; Nilsson & Onsten-Molander 2004; Kishonti 2000 & 2006). Under den tidigaste delen av den yngre stenåldern (ca 4000-3500 f.Kr.) bröt man flinta ur gropar som grävts genom moränleran och kritan. Vid samma tid fanns även bosättningar på platsen. Flintgruvorna utgjordes av tätt liggande gropar som varit mellan en halv meter och sju meter djupa och flintan bearbetades i anslutning till gruvschakten (fig. 10). Också den vita kritan användes, bl.a. som inläggning i ornerad keramik. Schakten fylldes igen genom en kombination av manuell återfyllnad och naturprocesser. Med tiden kompakterades fyllningen i gruvschakten och tillsammans med jordmassorna som låg kvar på markytan bildades ett kraterlandskap, liknande de som fortfarande finns kvar i flintgruvsområden i t.ex. Polen och Storbritannien (Weisgerber 1980). På grund av detta kraterlandskap har sannolikt stora markområden inte kunnat användas för jordbruk under merparten av förhistorien. Flintutvinningen under stenåldern kom således att prägla traktens utseende och sätta gränser för markanvändningen för lång tid framöver. 39 Fig. 8. Södra Sallerupområdet med arkeologiskt undersökta ytor och dokumenterade lämningar. Området med flintgruvor längst åt nordost undantogs från exploatering på 1980-talet och utgörs i dag av betesmark. Den blå linjen visar det ungefärliga läget för rasbranten som ses på fotot i fig. 9. Karta: Elisabeth Rudebeck, Malmö Kulturmiljö. Fig. 9. Vy över det vattenfyllda kritbrottet nordost om Ängdala gård. I skärningen i fonden kan man se fyllning i frameroderade flintgruvor. Jfr. fig. 8. 40 Fig. 10. Flygbild över framschaktade flintgruvor från den yngre stenåldern i området nordost om Ängdala gård år 1982. Foto: Lena Wilhelmsson, Malmö Museer. Under senare perioder av stenåldern (ca 3500-1700 f.Kr.) och under bronsåldern (ca 1700-500 f.Kr.) fanns det boplatser i området och man har även funnit rester efter metallhantverk och stenförstärkta vägar från denna tid (Winkler 2004). Även under dessa perioder användes flintan till olika typer av redskap. Man tillvaratog då den flinta som legat lätt tillgänglig på och nära markytan. Fynd av vitmenad lerklining visar att kritan användes för att bemåla husväggar. Den tunga, kritblandade lerjorden har troligen inte kunnat odlas upp förrän årderbillar av järn började användas, sannolikt någon gång under den yngre järnåldern (Welinder m.fl. 2004:340ff., 458). Däremot har området kunnat användas för bete. Under järnåldern och vikingatiden fanns det omfattande bebyggelse i trakten, speciellt i anslutning till det område där den medeltida byn kom att etableras (Sarnäs 1991; Heimer 2006). Också då användes flintan i området till enklare redskap och eldslagningsflintor. Att både kritan och flintan i området även använts längre fram i tiden omvittnas av Carl von Linné i hans Skånska resa år 1749 (Linnæus 1975:236f.). Sammanfattningsvis är det från början naturprocesser i slutet av den senaste istiden som har givit Södra Sallerupområdet dess karaktär och skapat förutsättningarna för den lokala förhistorien och historien. Flintbrytningen som började omkring 4000 f.Kr. orsakade den första större landskapsomvandlingen. En andra omfattande landskapsomvandling inleddes i början av 1860-talet, då kritan började utvinnas för industriella ändamål. Kritbrytningen har efterlämnat flera vattenfyllda dammar i de färdigutnyttjade kritbrotten. Ett par av dessa är i dag fiskedammar. Andra kritbrott har fyllts igen med jordmassor. Kritbrytningen upphörde 1998 och strax därefter genomfördes en tredje större omvandling av området genom byggandet av Yttre 41 Ringvägen till Öresundsbron. Vägen passerar i dag ca 300 meter väster om bykärnan (jfr. kartorna i fig. 12). Bevarandestrategier, exploatering och arkeologiska undersökningar Kulturmiljövårdens bevarandestrategier för landets fornlämningar innefattar bl.a. fornminnesinventering. Vid den senaste inventeringen i Södra Sallerupområdet, år 1985, identifierades ett stort antal fornlämningar (fig. 11). I stort sett samtliga saknar synliga strukturer ovan mark och fornlämningsområdena har därför avgränsats utifrån fynd i matjorden, geologiska faktorer samt utifrån kännedom om tidigare undersökta lämningar i området. På den ekonomiska kartan är flera av dessa markerade med parentes-R (R), eftersom de inte har kunnat avgränsas närmare. De preliminära gränserna finns dock med på inventeringskartorna och på kartorna i Riksantikvarieämbetets digitala geografiska informationssystem, FMIS, och Fornsök, som är en del av FMIS (www.raa.se). Fig. 11. Södra Sallerupområdet med arkeologiska undersökningar (blå ytor) och schakt (svarta linjer), fornlämningar enligt Riksantikvarieämbetets fornminnesinventering 1985 (vit linje) och den medeltida byn Södra Sallerup (röd linje) med kyrkan (svart kors). På grund av att kritbrytningen var av strategiskt värde och att infrastrukturella projekt såsom vägbyggen har prioriterats har fornlämningarna inte kunnat skyddas från exploatering, utom i ett fall. Ett av de större planerade täktområdena kom att undantas från exploatering under 1980-talet. Orsaken var att ett omfattande flintgruvsområde, med mer än 400 enskilda gruvschakt och andra lämningar, påträffades vid matjordsavbaningen 1982, nordost om Ängdala gård (fig. 8 & 10). En arkeologisk undersökning här skulle ha inneburit oöverstigliga kostnader för exploateringsföretaget, Malmökrita AB. Riksantikvarieämbetet beslutade då att de för Sverige unika flintgruvorna skulle skyddas mot exploatering. Efter plandokumentation och en partiell utgrävning, vilka bekostades av ämbetsverket, täcktes området åter med matjord och kritbrytningen flyttades över till andra täktområden (Rudebeck 1994, 1996). Mestadels har emellertid exploateringen i området inneburit att ytorna blivit plandokumenterade och att ett urval av lämningarna blivit undersökta. Det är dessa 42 undersökningar som ligger till grund för det vi nu vet om människors användning och förändring av området över tid. Av flintgruvorna har maximalt 10 % av det beräknade ursprungliga antalet i området undersökts på något sätt, vanligtvis endast genom plandokumentation, före borttagandet (Rudebeck 1994:10). De arkeologiska värdena i trakten har alltså konstaterats dels genom fornminnesinventeringen, dels i samband med utvinningen av naturresurser och andra exploateringsprojekt. Uppstyckningen i mindre undersökningsytor i stort sett årligen under mer än 20 års tid har försvårat dokumentationen och förståelsen av lämningarna, landskapet och sammanhangen. Förfarandet har således kommit i motsättning till arkeologiska och kulturhistoriska intressen, samtidigt som det av KML villkorade borttagandet givit förutsättningarna för kunskapen om traktens förhistoria. Sedan 1980-talet och fram till i dag har Södra Sallerupområdet karaktäriserats i olika regionala och lokala kulturminnesvårds-, kulturmiljö- och naturvårdsprogram samt i kommunala översiktsplaner. Nedan redovisar jag vilka landskapsvärden som lyfts fram i dessa och speciellt hur de arkeologiska värdena beskrivs. Södra Sallerup som kulturmiljö Under de senaste ca 25 åren har Södra Sallerupområdet karaktäriserats i olika dokument, som producerats av länsstyrelsen och Malmö kommun. I Kulturminnesvårdsprogram för Skåne från 1984 avgränsades ett riksintresseområde för kulturmiljövården kring byarna Södra Sallerup och Östra Kattarp (K 181 Södra Sallerup) (fig. 12a). I programmet nämns att många arkeologiska undersökningar gjorts i samband med exploatering kring Södra Sallerup och att man därigenom har kunnat påvisa att området varit bebott under olika perioder av förhistorien. Flintgruvor från ”sten- och bronsålder” beskrivs som en för landet unik fornlämningstyp. Motivet för bevarande var att byarna och deras omland ansågs representera en typ av kulturlandskap som tidigare existerat inom stora delar av de östra och södra delarna av Malmö kommun. Bevarandet av kulturmiljön motiveras således utifrån synliga äldre strukturer och upplevelsevärden. Arkeologiska värden beskrivs, men används inte i motiveringen för bevarandet. Det sägs vidare i programmet att ”Inom det öppna odlingslandskapet bör landskapsförändrande åtgärder som huvudregel inte medges” och ”de gamla vägsystemen bör bevaras” (Kulturminnesvårdsprogram för Skåne 1984:195). Dessa mål har inte uppfyllts. Det är framför allt kritbrytning och vägbyggen som har förändrat landskapet. Från länsstyrelsens sida ansträngde man sig att anpassa Yttre Ringvägen, som f.ö. berör flera riksintresseområden för kulturmiljövården i Malmötrakten, till olika kulturmiljö- och landskapsvärden, men riksintresset för vägen ansågs mestadels väga tyngre än dessa (Wihlborg 2001:20f.). 43 a b Fig. 12a-d. Kartor över avgränsningar av olika landskapsvärden i Södra Sallerupområdet. a) Blå linje = Riksintresseområde för kulturmiljövården enligt Kulturminnesvårdsprogram för Skåne 1984. Grön linje = Särskilt värdefulla kulturmiljöer enligt Kulturmiljöprogram för Skåne 2006. Cerise linje = Industripräglat område enligt Översiktsplan för Malmö 2000. b) Cerise skraffering = Riksintresse för naturvården, område med värdefull terrängform, enligt Länsstyrelsen i Skåne län. Grön linje = Område med högt naturvärde enligt Naturvårdsprogram för Malmö stad 2000. 44 c d c) Grön linje = Område med landskapsbildsskydd enligt Översiktsplan för Malmö 2000. Cerise skraffering = Natur- och rekreationsområde enligt Översiktsplan för Malmö 2005. Blå linje = Område med strandskydd (längs Segeå) enligt Översiktsplan för Malmö 2000. d) Grön linje = Område som pekats ut i ”Upptäck naturen! En guide till Malmötraktens smultronställen” 2001. Kartor av Lars Persson, Malmö Kulturmiljö. 45 I Översiktsplan för Malmö 2000 (ÖP 2001) beskrivs riksintresseområdet i Södra Sallerup, men området karaktäriseras också utifrån lokala intressen, dels som ett ”industripräglat område”, dels som ett området karaktäriserat av ”byar och större gårdar” (fig. 12a). Delar av Södra Sallerupområdet (öster om Yttre Ringvägen) räknas även till det sydvästskånska backlandskapet (ÖP 2001:160ff.). Motiveringen till att inkludera området bland de industripräglade områdena lyder: ”Kritbrotten vittnar om en verksamhet som pågått från förhistorisk tid till 1900-talets slut” (ÖP 2001:167). Genom denna formulering skapas en bild av kontinuitet i bruket av området, när det i själva verket handlat om flintbrytning för ca 6000 år sedan och storskalig kritbrytning under de senaste 150 åren. Dessutom osynliggörs ett av de väsentligaste kännetecknen för området, nämligen att det brukats mer eller mindre kontinuerligt för olika syften och förändrats på flera sätt sedan den yngre stenåldern och fram till i dag I länsstyrelsens Kulturmiljöprogram för Skåne från 2006 har ”särskilt värdefulla kulturmiljöer i Malmö” valts ut. Södra Sallerup är en av dessa (fig. 12a) och området beskrivs enligt följande (www.m.lst.se): Området, som ingår i det sydskånska backlandskapet, saknar synliga fornlämningar men har varit bebott under olika perioder i förhistorisk tid, vilket påvisats vid omfattande arkeologiska undersökningar i samband vid exploatering. Ett för landet unik fornlämningstyp har påträffats bland annat vid Ängdala, där ett system av flintgruvor har varit i bruk under sten- och bronsålder. Flintgruvorna påträffades när man bröt krita och idag ser man tydliga spår efter kritbrytning i form av vattenfyllda kritbrott. Texten är densamma som i programmet från 1984, men med tillägget att flintgruvorna påträffats vid kritbrytning och att de vattenfyllda dammarna är rester efter denna sentida exploatering. Motivet för bevarande formuleras också ungefär på samma sätt, men att området är opåverkat av urbana strukturer anges bara för byn Östra Kattarp, något som är begripligt med tanke på hur miljön kring Södra Sallerup har förändrats under senare decennier. På den digitala kartan på länsstyrelsen i Skåne läns hemsida beskrivs riksintresset Södra Sallerup såhär: ”Fornlämningsmiljöer med unika flintgruvor från förhistorisk tid samt sockencentrum och bymiljöer” (Länsstyrelsen i Skåne, Karttjänster, www.m.lst.se). Här är fornlämningarna omnämnda som om de fortfarande existerade, trots att området till största delen är ”tömt” på både flintgruvor och andra spår från det avlägsna förflutna. Södra Sallerup som naturmiljö Södra Sallerupområdet berörs även av riksintresse för naturvården (fig. 12b), närmare bestämt av terrängformationen ”Backlandskapet söder om Romeleåsen” (objekt nr N87) (Länsstyrelsen i Skåne, Karttjänster, www.m.lst.se). Den västra gränsen för detta område löper längs vägen från Östra Kattarp till Södra Sallerup och vidare norrut längs Särslövsvägen. Det sträcker sig, med smärre avbrott på grund av den oregelbundna formen, ca 26 km åt öster, till just Romeleåsen, dvs. nästan till mitten av Skåne. De arkeologiskt undersökta områdena i Södra Sallerup och de dammar som 46 kritbrytningen resulterat i ligger till största delen utanför gränsen för detta område. Detta kan jämföras med bedömningen i Naturvårdsprogram för Malmö stad från 2000, där Södra Sallerupområdet bedöms som ett ”särskilt värdefullt naturområde” (sid. 5 & 85f.). Som framgår av kartan i figur 12b är det just området kring dammarna, de övergivna kritbrotten, som anses ha särskilda naturvärden. Ett utdrag ur texten lyder: ”Flera av dammarna är rester efter industriell kritbrytning. Området har en mycket lång kontinuitet för kritbrytning. Redan på stenåldern förekom brytning i omfattande skala i flintgruvor. Här finns också många lämningar i form av boplatser från denna tid” (ibid.:85). Mot bakgrund av vad som sagts ovan kan det konstateras att denna formulering är vilseledande. Istället gäller följande: • • • ur flintgruvorna bröt man huvudsakligen flinta, även om kritan också kunde användas för olika ändamål boplatslämningarna i området, som inte bara var från stenåldern, utan också från senare perioder, är till största delen borttagna i samband med markexploateringen för kritbrytning, gasledningar och vägbyggen den storskaliga kritbrytningen pågick från slutet av 1800-talet till 1998 Ytterligare en värdering av naturmiljön i landskapet kring Södra Sallerup görs i Malmö stads Översiktsplan för Malmö 2000 (ÖP 2001). Där anges ett område med ”landskapsbildsskydd” mellan Särslövsvägen och Segeå, ca 1 km nordost om Södra Sallerups by (fig. 12c). Denna typ av skydd fanns tidigare i miljöbalken, men finns nu inte kvar. Däremot gäller fortfarande tidigare meddelade beslut om landskapsbildsskydd. Skyddet syftade till att ”skydda den storskaliga landskapsbilden mot ingrepp i form av bebyggelse, anläggningar, skogsplantering etc.” (ÖP 2001:202). Ytterligare ett område med naturvärden utpekas i trakten i denna översiktsplan. Det gäller området med strandskydd längs Segeå (fig. 12c). På Malmö stads markanvändningskarta från 2005, som ingår i Översiktsplan för Malmö 2005, har det i naturvårdsprogrammet ”särskilt värdefulla naturområdet” utvidgats till ett ”natur- och rekreationsområde”, som inkluderar ett större område åt öster, fram till Sege å (fig. 12c). På kartan kan man också se att det planeras järnvägar, en yttre godsbana, längs med och öster om Yttre Ringvägen, inom riksintresseområdet för kulturmiljövården (Malmö 2005, www.malmo.se). I Upptäck naturen! En guide till Malmötraktens smultronställen, som tagits fram av Stadsbyggnadskontoret och Naturskyddsföreningen i Malmö2, avgränsas ett område kring dammarna, de forna kritbrotten, i Södra Sallerup (fig. 12d). Området beskrivs så här: Byn Södra Sallerup i östra delen av Malmö har anor från medeltiden. Byn har skiftande naturmiljöer och väl bevarad kulturmiljö. Gårdarna i byn är de som blev kvar efter enskiftet i 1800-talets början och ligger väl koncentrerade kring kyrkan. 2 Den finns både som tryckt bok (2001) och i digital form på http://www.malmo.snf.se/naturguiden/index.htm (den senare saknar utgivningsår). 47 (…) Norr om Södra Sallerup ligger ett småkuperat varierat landskap med betesmarker, dammar och dungar. De markerade kullarna består av moränavlagringar med lera i svackorna och med underliggande krita. Flera av dammarna är rester av industriell kritbrytning. Området har också mycket lång kontinuitet för kritbrytning och redan på stenåldern förekom brytning i omfattande skala i flintgruvor. Här finns också många lämningar i form av boplatser från denna tid. Angående denna beskrivning gäller samma konstateranden som anfördes ovan gällande Naturvårdsprogram för Malmö stad från 2000. Från natur till kultur till natur… Vilka konsekvenser har de olika regelverken för skydd och administration av fornlämningar, arkeologiska värden och kulturlandskap medfört för Södra Sallerupområdets del? Hur kan de olika värderingarna och avgränsningarna av kulturoch naturmiljöer i området tänkas påverka människors uppfattning om historien i landskapet och upplevelser av området? De geologiska förutsättningarna har, tillsammans med människans genomgripande påverkan, skapat ett landskap som värderas i positiva termer, dels som kulturmiljö, dels som naturmiljö. I de av länsstyrelsen gjorda värderingarna är det framför allt områdets upplevelsebara kulturvärden som lyfts fram, dvs. riksintresseområdet för kulturmiljövården och den, enligt kulturminnes- och kulturmiljövårdsprogrammen, särskilt värdefulla kulturmiljön. I de kommunala värderingarna är det framför allt områdets naturvärden som lyfts fram. Detta kan möjligen förklaras av att natur är något självklart positivt och användbart för människor i dagens storstadsområden och något som kommunala planerare blivit allt mer angelägna om att lyfta fram, inte minst som ett emblem för hållbar ekologisk utveckling. Kulturmiljöer och kulturvärden förknippas inte på samma sätt med positiva och oumbärliga värden och med avkoppling och fritid. Att kulturlandskapet framställs som ett naturlandskap i den lokala planeringen torde bero på detta. Problemet med detta är emellertid att det ger en felaktig bild av hur landskapet uppkommit. Den kulturella dimensionen och insikten om människans genomgripande påverkan på landskapet genom årtusendena går förlorad. Om man ser sig omkring i Södra Sallerupområdet i dag är det tre strukturer som dominerar. Det är den nedsänkta Yttre Ringvägen och dess på- och avfarter, golfbanan väster om denna väg samt ett par dammar norr om byn, med omgivande betesmarker, gräsytor, buskar och träd. Förutom en skylt med ett bleknat foto och en kort text om flintbrytningen under stenåldern, och vittrade rester av flintgruvor i kanten av ett av de tömda kritbrotten, är landskapets långa tidsdjup inte manifesterat eller synliggjort på något sätt. Före den moderna kritbrytningen karaktäriserades kulturmiljön i Södra Sallerup av ett komplext, och till största delen osynligt fornlämningsområde med stort tidsdjup, och av synliga landskapsstrukturer från senare århundraden. Det är upplevelsen av de 48 senare som motiverat riksintresseområdet för kulturmiljövården. Kunskapen om områdets arkeologiska värden och landskapets tidsdjup har blivit möjlig genom en kombination av KML, skyddet av fornlämningarna, och den moderna kritbrytningen, dvs. exploateringen av fornlämningarna. Detta framgår inte av de ovan redovisade texterna. Den moderna kritbrytningen, som har förändrat området på ett så genomgripande sätt, framställs istället närmast som en fortsättning på stenålderns flintbrytning. Fornlämningarna, speciellt flintgruvorna, omnämns ofta som om de fortfarande existerade. Trots att landskapet i dag är i det närmaste tömt på arkeologiska värden tillskrivs det alltså värden, som om lämningarna fortfarande finns kvar. Varför har man valt att (felaktigt) betona kontinuitet mellan flintutvinningen och kritbrytningen, endast nämna lämningar från stenåldern och framställa dem som befintliga? Kanske finns det inte någon medveten strategi i detta, men formuleringarna ger intryck av stabilitet och kontinuitet – som om området använts på samma sätt i tusentals år. I lokala naturvårdssammanhang har området sitt värde främst genom de dammar och den miljö som den industriella kritbrytningen har efterlämnat. Det är således en tämligen nyskapad ”natur” som här har sett dagens ljus. Omnämnandet av fornlämningarna skapar i dessa sammanhang en bild av trakten som ”urgammal bygd”. Genom att de framställs som befintliga, trots att de rent fysiskt till största delen har tagits bort, bibringas man även här en känsla av kontinuitet. Diskussion Som nämndes inledningsvis är syftet med projektet Det förflutna som samtida resurs – det odelade kulturlandskapets konsekvenser att undersöka hur organisation och åtgärder för att skydda och bevara värden och sammanhang påverkar dels platser och landskap, dels människors uppfattning av historien i landskapet. Det är därför på sin plats att avsluta med att återknyta till dessa frågor, med utgångspunkt i ovan diskuterade teman. Sambandet mellan arkeologi och samhällets behov av mark för byggnation ger upphov till ett antal motsägelser och associationer som det finns anledning att fundera över. Arbetsmarknaden och utbildningen för arkeologer är sammanbundna med en markexploatering som är betänklig utifrån miljömässiga och långsiktiga samhällsekonomiska perspektiv. Å ena sidan har arkeologin och arkeologer intresse av att markexploateringen fortgår, å andra sidan finns det goda skäl att motverka den. KML är här ett osäkert instrument. Lagen är inte tillräckligt stark för att förhindra markexploatering med hänvisning till en hållbar hushållning med fornlämningar och andra historiskt betingade landskapsvärden. Dessutom förstörs fornlämningar till största delen genom att landskapet brukas för produktion av livsmedel och skog, vanligtvis utan att detta blir föremål för prövning enligt KML. Om, å andra sidan, fornlämningsärenden genomgående resulterade i det som är lagens avsikt, dvs. att de ska bevaras, skulle det innebära att både den antikvariska verksamheten och behovet av utbildade arkeologer skulle minska drastiskt. Också den arkeologiska forskningen skulle drabbas eftersom den numera förlitar sig på en ”nyproduktion” av 49 fornlämningar i en utsträckning som inte kan tillgodoses genom bara forskningsinitierade undersökningar. I dagsläget är det svårt att föreställa sig att en utgrävningsverksamhet som endast har kunskapen om det förflutna som drivkraft skulle kunna få en omfattning som motiverar akademisk utbildning och forskning av samma storlek som i dag. Således är alla verksamhetsgrenar inom arkeologin i dag beroende av att KML bibehålls och att markexploateringen kring och mellan de växande storstäderna fortgår. Åtgärder för bevarande och skydd av landskapsvärden i anslutning till expanderande storstäder innebär generellt att de arkeologiska lämningarna upptäcks och dokumenteras genom arkeologiska undersökningar i samband med att de rent fysiskt utplånas. Utan den storskaliga markexploateringen skulle de alltså inte bli kända. Genom selektiva och oundvikligen tidsbundna kunskaper och metoder omvandlas lämningarna till dokument av olika slag: kartor, ritningar, foton, texter och analysresultat. Med hjälp av dessa och de insamlade fynden skapas kunskap om det förflutna. Om lämningarna bevaras, vilket är lagens egentliga syfte, skapas ingen sådan kunskap. Undantagen från lagen om skydd är således en förutsättning för kunskapen. Som samhällelig praktik kan detta betraktas och bedömas på olika sätt. Å ena sidan kan den lagstadgade omsorgen om spåren efter forntidens människor – dvs. att man inte får bebygga marken utan att lämningarna först blivit kartlagda och ”extraherade” – tolkas som tecken på att det förflutna är mycket betydelsefullt i dagens samhälle. Å andra sidan kan den radikala omvandlingen av landskapet, som mestadels sker utan nämnvärd hänsyn till tidigare skapade värden och sammanhang, tolkas som uttryck för ett samhälle där det förflutna spelar mycket liten roll. Båda synsätten äger sin riktighet. Vi lever i ett samhälle som å ena sidan uppmuntrar användningen av det förflutna för arbetsmarknadsmässiga, sociala och kommersiella ändamål, å andra sidan finns det de som ifrågasätter om det bör vara en offentlig angelägenhet att skydda och bevara lämningar och tillvarata kunskap om det förflutna, eftersom detta intresserar relativt få medborgare i landet. Hur kulturmiljövården och arkeologisamhället i stort kommer att agera vid en eventuell framtida nedgång i markexploateringen är svårt att sia om, men om uppdragsarkeologin minskas radikalt kommer det att få konsekvenser också för de andra arkeologiska verksamheterna i landet. Det skulle också resultera i att historien i landskapet blev betydligt mindre synlig i samhället än vad den är i dag. Detta gäller speciellt det avlägsna förflutna. Arkeologin är i hög grad knuten till byggnation för framtida generationer. Det förflutna aktiveras således genom att siktet är inställt på framtiden. Annorlunda uttryckt: forntiden kommer i dagen och omhändertas som ett resultat av politiska och samhälleliga ambitioner och aktiviteter riktade framåt. Att arkeologiska undersökningar sker i samband med markexploatering på grundval av KML leder till den utbredda föreställningen att ”alla” fornlämningar undersöks innan en exploatering får ske. Att detta är felaktigt är inte svårt att påvisa. Att kulturmiljövårdens institutioner inte tydligt förmedlar detta faktum är både begripligt och beklagligt. Det är begripligt eftersom det skulle visa att lagskyddet är svagare än 50 vad många nog föreställer sig, något som riskerar att underminera förtroendet för verksamheten. Det är beklagligt eftersom det skulle ta udden av den kritik som bygger på den felaktiga föreställningen att ”allt” måste undersökas och det skulle även visa att de vetenskapliga bedömningsgrunderna är begränsade av samhällsekonomiska hänsyn. Hushållningen med fornlämningar är, liksom all annan offentlig hushållning, resultatet av kompromisser mellan olika intressen. Det vet alla som arbetar med arkeologi och kulturmiljövård. Däremot är det inte den bild som allmänheten har och det torde bl.a. bero på att det finns ett intresse från kulturmiljövårdens sida av att upprätthålla bilden av ett starkt skydd. Det är emellertid möjligt att en mer balanserad bild av betingelserna för verksamheten skulle ge upphov till ett större engagemang från allmänhetens sida. Om man får veta att ”allt” inte undersöks börjar man kanske fråga sig vad som undersöks och varför. De få fall av folkligt engagemang för arkeologiska utgrävningar som det finns belägg för från senare år, t.ex. i samband med byggandet av ett nytt konstmuseum i Kalmar, visar att lokalbefolkningen kan ställa krav på mer grundliga undersökningar än vad länsstyrelsen beslutat om (Kalmar Läns Tidning 2007-02-09 & 2007-04-20). Om vi så går över till kulturmiljövårdens begreppsapparat och organisatoriska förutsättningar så står det klart att flera centrala begrepp är problematiska om man sätter dem i relation till dagens forskningsfrågor inom arkeologin. Synsätt och praxis när det gäller beslut om vad som ska undersökas, och inte, påverkar, kanske mer än något annat, synen på historien i landskapet. Fornlämningar som lika med urskiljbara objekt i landskapet är på många sätt en överspelad föreställning. Historien i landskapet utgörs inte av objekt, men trots det måste det göras urval av objekt vid arkeologiska undersökningar. Det är emellertid problematiskt om valen görs utifrån föreställningen om att enskilda lämningar a priori har olika dignitet. De bör istället göras med hänsyn till hur människors bruk av och uppfattningar om platser och landskap speglas genom relationer mellan lämningar. Detta gäller speciellt i områden med komplex fornlämningsbild och många tidsskikt. En annan, men snarlik, problematik har med begreppen ”äldre tiders bruk” och ”varaktigt övergivna” att göra. Att skilja mellan ”äldre tiders bruk” och samtida bruk står, liksom skiljelinjen mellan ”varaktigt övergivna” lämningar och brukade landskap, i motsättning till en arkeologi som syftar till att undersöka människors bruk, förändring och återbruk av landskapet i ett långtidsperspektiv. Historien i landskapet har en materialitet oavsett tid och arkeologiska teorier och metoder kan vara relevanta också för förståelsen av samtiden (Burström 2007). Varken någon bestämd tidsgräns eller föreställningen om ett ursprungligt bruk av platser och landskap, som skulle kunna skiljas från andra sorters bruk, kan motivera gränsdragningar mellan sådant som kan, eller bör, undersökas arkeologiskt och sådant som inte kan, eller bör, göra det. Snarare än vissa godtyckligt konstruerade tidsperioder bör det vara kvaliteten på frågeställningarna och deras metodiska och kulturhistoriska – och kanske pedagogiska – relevans som avgör om arkeologiska metoder är lämpliga i varje enskilt fall. 51 Det slumpmässiga förfarandet som styr uppdragsarkeologin, dvs. att det är andra faktorer än de arkeologiska som styr lokaliseringen av undersökningarna, är både till fördel och nackdel för kunskapsuppbyggnaden. Fördelarna har av tradition inte betonats eftersom kunskapsidealen i uppdragsarkeologin härrör från den akademiska forskningen och där ska teoretiska överväganden och problemformulering föregå valet av objekt. Att gräva på platsen som slumpen utpekar är föga vetenskapligt ur detta perspektiv. Det står dock klart att också slumpen kan ge ny kunskap, inte minst i form av oväntade strukturer och platser. Detta understryker också vikten av att inte låta bara redan etablerade fornlämningskategorier avgöra vad som ska undersökas. Kanske är slumpen den faktor som, mer än någon annan under de senaste decennierna, har tvingat oss att revidera synen på historien i landskapet. Organisationen av uppdragsarkeologin medför att undersökarnas tolkningsperspektiv kan variera, liksom också typen av frågeställningar och formen för kunskapsuppbyggnad. I en vital uppdragsarkeologi, liksom i annan arkeologisk forskning, bör det finnas utrymme för olika perspektiv, lokala likaväl som regionala och globala. Beslutande myndigheters bedömningar av frågeställningar och perspektiv bör fokuseras på kvalitativa aspekter, snarare än på deras relevans ur ett specifikt geografiskt perspektiv, något som de dessvärre tenderar att vara i dag. På grund av konkurrensen inom uppdragsarkeologin finns det en risk att fokus på det regionala i alla lägen leder till en likriktning i perspektiv på det förflutna och på synen på historien i landskapet. Ur vetenskaplig synvinkel är det en fördel med olika perspektiv, både geografiskt och komparativt, och det finns ingen kvalitativ hierarki mellan tolkningar ur ett lokalt, ett regionalt och ett globalt perspektiv. Genom exemplet Södra Sallerup ville jag belysa vilka bilder av det avlägsna förflutna som skapas genom avgränsningen och definitionen av värdefulla miljöer i regional och kommunal planering. Som framgick finns det en likhet i beskrivningarna av både kulturmiljö- och naturmiljövärden i det att man framställer en kontinuitet mellan stenåldern och modern tid, vilket förmedlar ett intryck av oföränderlighet. Detta åstadkoms genom att flint- och kritbrytningen presenteras som snarlika fenomen och genom att man avstår från att berätta om hur – eller att – området har använts under de mer än 5000 åren däremellan. Intrycket av ostördhet och beständighet förstärks när man vistas i det smått pastorala landskapet kring dammarna och genom det perifera läget i förhållande till storstaden. Om det tydligare hade framgått att fornlämningarna i Södra Sallerup till största delen är borta för alltid och att de (åtminstone i viss utsträckning) har omvandlats från fysiska lämningar i landskapet till dokument och kulturhistorisk kunskap genom de arkeologiska undersökningarna, hade både landskapet och arkeologin framstått i en annan dager. Trots att det är med verkligheten överensstämmande anses det sannolikt som mindre tilltalande att beskriva Södra Sallerupområdets kulturmiljövärden om man i samma andetag nämner att moderna vägbyggen styckat sönder det äldre agrarlandskapet och att fornlämningarna till största delen tagits bort i samband med vägbyggen, nedläggning av gasledningar och sentida kritbrytning. Bättre då att framhäva de positiva ”naturvärden” som blivit resultatet av nogsamt planerad återställning och 52 landskapsmodellering, efter det att de olika resurserna och värdena extraherats och omvandlats till produkter och dokument? Sammanfattningsvis kännetecknas framställningarna av både kultur- och naturmiljövärden av en positiv och harmoniserande retorik som knappast ger utrymme för redogörelser av diskontinuiteter och radikala samhälls- och landskapsförändringar. Vad är orsaken till att statliga och kommunala skrivningar om landskapsvärden tenderar att motiveras med hänvisning till ett förflutet, där förändring tonas ned och assimileras till en närmast statisk bild? Ryms inte berättelser om genomgripande förändringar, såsom råvaruutvinningens urgröpning, bortschaktningen av fornlämningar och de moderna vägarnas avstängning av det äldre kommunikationslandskapet, i den offentligt sanktionerade retoriken om värdefulla kulturmiljöer i landet? Har diskontinuiteter och disharmonier ingen plats i berättelserna om landskapets värden? Nuddar vi här vid en problematisk kärna i den offentliga mentaliteten rörande landskapsvärden? Denna politiskt och ideologiskt laddade fråga förtjänar att diskuteras och belysas från många olika håll. I detta sammanhang får det emellertid räcka med att ställa den. Tack Ett stort tack till Lars Persson, Malmö Kulturmiljö, för framställningen av kartorna i figur 12 och för hjälp med flera andra figurer. Tack också till Mimmi Tegnér, Malmö Kulturmiljö, som ställt figurerna 2 och 6 till förfogande. Slutligen ett tack till Tomas Germundsson och Carl-Johan Sanglert för värdefulla synpunkter på en tidigare version av manuskriptet till denna artikel. 53 Referenser Litteratur Althin, Carl-Axel. 1951. The Scanian flint mines. Meddelanden från Lunds Universitets Historiska Museum 1951, sid. 139-158. Aronsson, Peter. 2001. Lokalt folkstyre. Kulturarv som utmanar. Svenska Kommunförbundet. Aronsson, Peter. 2004. Historiebruk. Att använda det förflutna. Studentlitteratur. Lund. Aronsson, Peter & Magdalena Hillström (red.). 2005. Kulturarvens dynamik. Det insitutionaliserade kulturarvets förändringar. Tema kultur och samhälle. Skriftserie 2005:2. Linköpings universitet. Linköping. Arwill-Nordbladh, Elisabeth. 2001. Genusforskning inom arkeologin. Högskoleverket, Nationella sekretariatet för genusforskning. Barrett, John. 1994. Fragments from Antiquity: an archaeology of social life in Britain, 2900-1200 BC. Oxford. Biörnstad, Margareta. 2005. Vindelälven – ett genombrott för en ny syn på bevarande. I: R. Engelmark, T.B. Larsson & L. Rathje (red.), En lång historia… festskrift till Evert Baudou på 80-årsdagen, sid. 67-79. Umeå. Björhem, Nils. 2001. Med Öresundsförbindelsen i backspegeln. I: M. Anglert (red.), De långa schaktens arkeologi – en utvärdering och analys av de infrastrukturella snitten genom landskapet, sid. 41-57. University of Lund. Institute of Archaeology. Report series No. 69. Björhem, Nils & Ulf Säfvestad. 1993. Fosie IV. Bebyggelsen under brons- och järnålder. Malmöfynd 6. Utgiven av Malmö Museer. Malmö. Björhem, Nils & Björn Magnusson Staaf. 2006. Långhuslandskapet. En studie av bebyggelse och samhälle från stenålder till järnålder. Öresundsförbindelsen och arkeologin. Malmöfynd nr 8, Malmö Kulturmiljö. Bradley, Richard. 1987. Time Regained: the Creation of Continuity. Journal of the British Archaeological Association (JBAA) 140 (1987), sid. 1-17. Bradley, Richard. 1998. The Significance of Monuments. On the Shaping of Human Experience in Neolithic and Bronze Age Europe. London & New York. Bradley, Richard. 2000. An Archaeology of Natural Places. London & New York. Brink, Kristian & Susan Hydén. 2006. Citytunnelprojektet. Hyllie vattentorn - delområde 4 och Palissaden - delområde 5. Rapport över arkeologisk slutundersökning. Rapport nr 42. Malmö Kulturmiljö. Burström. Mats. 2007. Samtidsarkeologi. Introduktion till ett forskningsfält. Studentlitteratur. Lund. Burström, Mats, Björn Winberg & Torun Zachrisson. 1997. Fornlämningar och folkminnen. Riksantikvarieämbetet. Stockholm. Carlie, Anne & Eva Kretz. 1998. Sätt att se på fornlämningar. En teoretisk och metodisk grund för värdebedömning inom kulturmiljövård. University of Lund, Institute of Archaeology, Report Series No 60. Fabech, Charlotte & Jytte Ringtved (red.). 1999. Settlement and Landscape. Aarhus. Friedman, Jonathan. 2000. Cultural Identity and Global Process. London. 54 Germundsson, Tomas & Mats Riddersporre. 1994. Förloppslandskap och bevarande. I: Landskap och förvandling, Svensk geografisk årsbok 70, Sydsvenska geografiska sällskapet, sid. 144–150. Lund. Gidlöf, Kristina, Hammarstrand Dehman, Karina & Johansson, Tobias. 2006. Citytunnelprojektet. Almhov - delområde 1. Rapport över arkeologisk slutundersökning. Rapport nr 39. Malmö Kulturmiljö. Gräslund, Bo. 1981. Svensk arkeologisk forskning. Mål, medel och resurser. Riksantikvarieämbetet och Statens Historiska Museer, Rapport 1981:5. Göthberg, Hans (red.), 2007. Hus och bebyggelse i Uppland. Delar av förhistoriska sammanhang. Volym 3, Arkeologi E4 Uppland – studier. Uppsala. Hasselmo, Margareta. 2004. Ett vakande öga. I: Arkeologi E4 årsberättelse 2004, Utgrävningar från Uppsala till Mehedeby, sid. 6-7. Uppsala. Heimer, Olle. 2006. Öresundsförbindelsen Södra Sallerup 15B, D-E. Rapport över arkeologisk slutundersökning. Rapport nr. 27. Malmö Kulturmiljö. Holmgren, Per & Brita Tronde. 1987. Fornminnesinventeringen i Skåne 1985-87. Arkeologi i Sverige 1987, sid. 121-124. Riksantikvarieämbetet och Statens Historiska Museer, Rapport RAÄ 1990:1. Stockholm. Holst, Nils-Olof. 1906. Flintgrufvor och flintgräfvare i Tullstorpstrakten. YMER 1906 (Häfte 2). Horn, Heinz Günter. 2003. Denkmalschutz und Landesarchäologie. Gesetzliche Grundlagen und Organisation. Menschen, Zeiten, Räume. Archäologie in Deutchland, sid. 29-31. Berlin. Jennbert, Kristina. 2000. Peopling the Landscape. The Landscape – Variable, Invisible, and Visible. I: D. Olausson & H. Vandkilde (red.), Form, Function & Context. Material culture studies in Scandinavian archaeology. Acta Archaeologica Lundensia, Series in 8º, No. 31, sid. 51-57. Lund. Jennbert, Kristina. 2007. Sites and the Mental Landscape. Stone Age in the Kullen district, North-western Scania, Sweden. Lund Archaeological Review (LAR) Vol. 11-12, 2005-2006, sid. 47-58. Jensen, Ola. 2002. Forntid i historien. En arkeologihistorisk studie av synen på forntid och forntida lämningar, från medeltiden till och med förupplysningen. Institutionen för arkeologi, Göteborgs universitet. Gotarc Serie B, No 19. Jensen, Ola W. 2006. Fornlämningsbegreppets historia. En exposé över 400 år. Riksantikvarieämbetet. Stockholm. Kishonti, Ingela. 2006. Rapport över arkeologisk slutundersökning. Öresundsförbindelsen, Södra Sallerup 15H. Rapport nr 29, Malmö Kulturmiljö. Malmö. Kulturminnesvårdsprogram för Skåne. 1984. Länsstyrelsen i Kristianstad län & Länsstyrelsen i Malmöhus län. Kristianstad & Malmö. Lag om kulturminnen mm. (KML), SFS 1988:950. Larsson, Lars, Johan Callmer & Berta Stjernquist (red.). 1992. The Archaeology nof the Cultural Landscape. Acta Archaeological Lundensia, Series in 4º, No. 19, Stockholm. 55 Larsson, Stefan & Elisabeth Rudebeck. 1993. Arkeologin och makten över meningen. META Nr. 1, 1993, sid. 3-19. Lund. Lindhé, Eva, Per Sarnäs & Morten Steineke (red.). 2001. Citytunneln och spåren i landskapet. Projektprogram och undersökningsplaner för arkeologiska slutundersökningar för Citytunnelns spårsträckningar och Hotelltomten. Malmö Kulturmiljö. Malmö. Linnæus, Carl. 1975. Skånska Resa år 1749. Stockholm. Lowenthal, David. 1985. The Past is a Foreign Country. Cambridge. LUM, Lunds universitets magasin. Nr. 3, 2008. Naturvårdsprogram Malmö stad. Malmö Stadsbyggnadskontor, juni 2000. Nielsen, Billy & Elisabeth Rudebeck. 1991. Introduktion till arkeologi i Södra Sallerup. Elbogen. Malmö Fornminnesförenings tidskrift 1990, sid. 64-97. Nilsson, Anette & Anna Onsten-Molander. 2004. Rapport över arkeologisk slutundersökning, Öresundsförbindelsen, Södra Sallerup 15F & I. Rapport nr 30, Malmö Kulturmiljö. Malmö. Rosberg, Anette & Per Sarnäs. 1996. En tidigneolitisk boplats i Södra Sallerup. Elbogen. Malmö fornminnesförenings årsskrift 1996, sid. 7-21. Roymans, Nico. 1995. The cultural biography of urnfields and the long-term history of a mythical landscape. Archaeological Dialogues, January 1995, vol. 2, nr. 1, sid 2-38. Rudebeck, Elisabeth. 1987. Flint mining in Sweden during the Neolithic period: new evidence from the Kvarnby - S. Sallerup area. I: G. de G. Sieveking & M. Newcomer (eds), The Human Uses of Flint and Chert, sid. 151-157. Cambridge. Rudebeck, Elisabeth. 1994. Ängdala och meningen med arkeologin. I: Arkeologi i Sverige (ny ordning), no. 3, sid. 7-40. Rudebeck, Elisabeth. 1998. Flint extraction, axe offering and the value of cortex. I: M. Edmonds & C. Richards (eds.). Understanding the Neolithic of North-western Europe, sid. 312-327. Cruthine Press. Glasgow. Rudebeck, Elisabeth. 2000a. Flintgruvor. I: N. Björhem (red.), Föresundsförbindelsen. På väg mot det förflutna, sid. 67. Stadsantikvariska avdelningen, Kultur Malmö. Malmö. Rudebeck, Elisabeth. 2000b. Krita. I: N. Björhem, (red.), Föresundsförbindelsen. På väg mot det förflutna, sid. 263. Stadsantikvariska avdelningen, Kultur Malmö. Malmö. Rudebeck, Elisabeth. 2000c. Konstiga flintor och mänskliga tankar eller Osedda stenar och fåglars kraft. I: A. Högberg (red.), Artefakter – arkeologiska ting. En bok om föremål ur ett arkeologiskt perspektiv, sid. 51-68. University of Lund, Institute of Archaeology, Report Series No. 71, & Stadsantikvariska avdelningen, Kultur Malmö. Rudebeck, Elisabeth. 2006. Fornlämningar, vägar och kommunikativa landskap. I: M. Qviström (red.), Gångna landskap: möten mellan väghistoria och landskapshistoria. SLU Rapport 06:1, sid. 18-30. Institutionen för landskapsplanering Alnarp. Rudebeck, Elisabeth & Bertil Ringberg. 1982. Geologi och industri. Skandinaviens äldsta gruvdrift. VARV, nr. 3, sid. 82-89. 56 Rudebeck, Elisabeth, Chatarina Ödman, Bengt-Åke Samuelsson & Anders Högberg (red.). 2001. Vetenskapligt program för Malmö Kulturmiljö. Malmö Kulturmiljö. Malmö. Sarnäs, Per. 1991. Ett tidigmedeltida kulturlager. Elbogen. Malmö Fornminnesförenings tidskrift 1990, sid. 121-126. Sarnäs, Per. 1996. Öresundsförbindelsen: fullåkerslandskapet. Bulletin för arkeologisk forskning i Sydsverige, Nr. 2-3, 1996, sid. 60-62. Sarnäs, Per. 2008. Fullåkerslandskapet. Matjord, metod, diskussion, reflektion. Öresundsförbindelsen och arkeologi. Malmöfynd nr 14, Malmö Kulturmiljö. Schnittger, Bror. Förhistoriska flintgrufvor och kulturlager vid Kvarnby och S. Sallerup i Skåne. Antikvarisk Tidskrift för Sverige 19, 1910, sid. 1-101. Seitzer Olausson, Deborah, Elisabeth Rudebeck & Ulf Säfvestad. 1980. Die Südschwedischen Feuersteingruben – Ergebnisse und Probleme. I: G. Weisgerber (red.), 5000 Jahre Feuersteinbergbau, Die Suche nach dem Stahl der Steinzeit, sid. 183-204. Bochum. Svanberg, Fredrik. 2003. Decolonizing the Viking Age 1. Acta Archaeologica Lundensia Series in 8º No. 43. Lund Svensson, Mac, Henrik Pihl & Magnus Andersson. 2001. Palissadkomplexet i Dösjebro: seminariegrävning vårterminen 2000. UV Syd Rapport 2001:8. Arkeologisk undersökning. Riksantikvarieämbetet. Lund. Svensson, Mac (red.). 2002. Västkustbanan (VKB). Sammanfattning av ett pågående projekt. UV Syd Rapport 2002:13. Riksantikvarieämbetet. Lund. Tegnér, Mimmi. 2005. Järnåldersundersökningar i Skåne. Katalog över arkeologiska undersökningar 1960-2000. Rapport nr 51. Malmö Kulturmiljö & University of Lund Institute of Archaeology Report Series Nr 91. Tesch, Sten. 1993. Houses, farmsteads, and long-term change. A regional study of prehistoric settlements in the Köpinge area, in Scania, Southern Sweden. Insitutionen för arkeologi, Uppsala universitet. Thomas, Julian. 1991. Understanding the Neolithic. London. Thörn, Raimond. 2007. Det ideologiska landskapet. Öresundsförbindelsen och arkeologi. Malmöfynd nr 12, Malmö Kulturmiljö. Tilley, Christopher. 1994. A Phenomenology of Landscape: Places, Paths and Monuments. Oxford. Trigger, Bruce. 1989. A History of Archaeological Thought. Cambridge. Uppdragsarkeologi i tiden. 2005. Kulturdepartementet. SOU 2005:80. Weisgerber, Gerd (red). 1980. 5000 Jahre Feuersteinbergbau, Die Suche nach dem Stahl der Steinzeit. Bochum. Welinder, Stig, Ellen Anne Pedersen & Mats Widgren. 2004. Jordbrukets första femtusen år, 4000 f.Kr. – 1000 f.Kr. Det svenska jordbrukets historia. Stockholm Wihlborg, Anders. 2001. Erfarenheter från 90-talets infrastrukturella satsningar i Skåne. I: M. Anglert (red.), De långa schaktens arkeologi – en utvärdering av de infrastrukturella snitten genom landskapet. University of Lund, Institute of Archaeology, Report Series No 69, sid. 17-31. Lund. 57 Winkler, Mia. 2004. Rapport över arkeologisk slutundersökning. Öresundsförbindelsen, Södra Sallerup 15A & C. Rapport nr 28, Malmö Kulturmiljö. Malmö. Opublicerat Germundsson, Tomas & Carl-Johan Sanglert. 2005. Det förflutna som samtida resurs – det odelade kulturlandskapets konsekvenser. Projektbeskrivning. Kishonti, Ingela. 2000. The Bronze Age landscape in the Sallerup area. MA dissertation in Landscape Archaeology. Department of Archaeology. University of Bristol. Malmö Kulturmiljö, arkivdatabaserna ATAUT och ATAIN. Rosberg, Anette & Per Sarnäs. 1995 & 1996. 1) Sallerupsvägen öster om Särslövsvägen. Ett tidigneolitiskt kulturlager; delundersökning av fornlämning nr 47, Södra Sallerups sn. Stadsantikvariska avdelningen, Kultur Malmö. Rapport över arkeologisk undersökning. Södra Sallerups sn, M-län, Sk., MHM 7832, S09:41. 2) Dokumentationsbilaga. Rudebeck, Elisabeth. 1996. Rapport över arkeologisk undersökning och plandokumentation. Ängdala, område C 1982-1983. Del I. MHM 6655, Arkivnr. S09:026. Stadsantikvariska avdelningen, Malmö museer. Thörn, Raimond. 1994. Sallerupsvägen: Delen väster om Särslövsvägen. Rapport. Stadsantikvariska avdelningen, Malmö Museer. Internetreferenser Arkeologi på uppdrag. 2002. Riksdagens revisorer, Rapport 2002/03:3: http://www2.riksdagen.se/internet/rrweb.nsf/cfebcc69fe00ecebc125673d003 7d9d7/ed02e28369a107bdc1256c710047caa4/$FILE/ra020303.pdf EBO, Encyclopædia Britannica Online: ”political economy.” 7 June 2008 . FMIS, Riksantikvarieämbetets digitala geografiska informationssystem: http://www.raa.se/cms/fornsok/for_yrkesanvandare.html Fornsök, Riksantikvarieämbetet: http://www.raa.se/cms/fornsok/start.html Framework Archaeology: www.framearch.co.uk/about.html Kalmar Läns Tidning, 2007-02-09: http://www.klt.nu/index.php?placid=26&parent=1&id=89 Kalmar Läns Tidning, 2007-04-20: http://www.klt.nu/index.php?placid=26&parent=1&id=328 Kulturdepartementets Regleringsbrev för budgetåret 2008 avseende Riksantikvarieämbetet. Regeringsbeslut 14, 2007-12-13, Ku2007/3443/SAM (delvis):http://www.esv.se/StatsliggarenApp/OpenFile?regleringsbrevId=100 79&visningTyp=1&mediaTyp=1&period=2008 Länsstyrelsen i Skåne län > Kartor och planeringsunderlag > Kulturmiljöprogram för Skåne: http://www.m.lst.se/m/Kartor_och_planeringsunderlag/Kulturmiljoprogram 58 Länsstyrelsen i Skåne län > Kartor och planeringsunderlag > Karttjänser > Riksintressen: http://kartor.m.lst.se/ims/website/yttre_Kulturmiljoprogrammet/viewer.cfm ?IGE=Särskilt värdefulla kulturmiljöer&ILV=3001&ILV=1638 Malmö 2005. Aktualisering och komplettering av Malmös översiktsplan. Antagen februari 2006: http://www.malmo.se/download/18.6cf7991610a68cc43bd80003975/Del+1. pdf Societas Archaeologica Upsaliensis (SAU): www.sau.se Stiftung Archäologie im Rheinischen Branukohlenrevier: www.archaeologiestiftung.de/Wissenschaft/ UNFPA State of World Population 2007. Unleashing the Potential of Urban Growth. United Nations Population Fund: http://www.unfpa.org/swp/ Uppdragsarkeologi i tiden. SOU 2005:80: http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=20001&quicksearchquery=Upp dragsarkeologi Upptäck naturen! En guide till Malmötraktens smultronställen: http://www.malmo.snf.se/naturguiden/index.htm Sveriges Riksdag > Motioner: http://www.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?sok=kulturminneslagen&rm=alla& parti=&subtyp=&doktyp=mot&titel=&bet=&tempbet=&datum=&tom=&n r=&org=&sort=rel&nid=400&a=s Översiktsplan för Malmö 2000. Antagen december 2000. Malmö Stadsbyggnadskontor, januari 2001: http://www.malmo.se/bostadbygge/oversiktsplanervisioner/oversiktsplanmal mo2000/oversiktsplanformalmo2000sompdf.4.33aee30d103b8f159168000995 71.html Översiktsplan för Malmö 2005. Markanvändning, antagen februari 2005 (karta): http://www.malmo.se/download/18.6cf7991610a68cc43bd800013877/marka nv+2005c.pdf Nationalencyklopedin (NE) Online fornlämningsregistret: http://www.ne.se.ludwig.lub.lu.se/artikel/173111, 2008-1111 suburbanisering: http://www.ne.se.ludwig.lub.lu.se/artikel/318424, 2008-11-11 Personlig kommunikation 2008-06-13. E-brev från Linda Boye, Kroppedal museum, Köpenhamn. 2008-06-19. E-brev från Bent Syse, Upplandsmuseet, Uppsala. 2008-07-01. Muntlig uppgift, Anders Högberg, Malmö Kulturmiljö. 59 60

Judul: Fornlämningarnas Landskap I Kulturmiljövårdens Politiska Ekonomi

Oleh: Elisabeth Rudebeck


Ikuti kami